MACHT KAPUTT, WAS EUCH KAPUTT MACHT

The girl hit hot like a barracuda, baby
She floated on air like a crest of a wave
She was a primal institution
She was a danger to herself, yeah
Mad lovin' by the cold hearted
Take a deep breath, babe cause we've just started

Mystery Girl
Mystery Girl, yeah
Keep on fakin' that mystery world
Cause the mystery boys will be your toys, yeah

Hej, jag har inte flyttat och det gör mig lite sur. Nu bor jag hos Hanna, eller, sov där inatt och ska sova där nästa natt också. Hon är en snäll fru som har maten klar när jag kommer hem från jobbet och bäddar min säng. Mitt jobb är så jobbigt fast bra. Som betald träning. Jag kommer få muskler och förbättrad kondition.

Förlåt för att jag är så tråkig. Känner inte för att dela med mig mer. Smarta tankar hamnar på två andra ställen. Om en timme ska jag vara på Engelska Parken för upprop och information. JAG ÄR NERVÖS. Tänk om jag inte hittar, det är så stort där. Tänk om alla som ska läsa kursen är färdigutbildade 28-åringar som ska komplettera med Lingvistk bara. Tänk om jag är dum i huvudet. Ahh.

----------------------------------

UPPDATERING: Jag är näst snyggast på min kurs. Vi är inte så många men i alla fall. Jag träffade en kompis som hjälpte mig hitta rätt. Inget konstigt för det känns som att alla jag känner ska läsa på Engelska Parken. Alla jag känner är humanister. Jag har fått en ny kompis att röka med och sitta längst bak i klassrummet och vara trött och bakis med. Ja alltså, jag tror att det kan bli så. Sitta längst bak i klassrummet och raljera över att vi hade dåligt anteckningsmaterial och röka har vi redan gjort. Vi behöver två böcker till första delkursen som jag redan hittat billigt begagnat och de verkar ärligt talat jätteroliga. Nu ska jag handla godis och posta viktiga brev, sen skriva klart lite grejer som jag borde gjort för länge sen plus skicka in jobbrapporter och sånt viktigt. Jobba jobba, åh så bra det känns.

Texten om Kathy Acker i senaste Bang. Åh jävlar vad bra den är. Antingen så fattar man eller så fattar man inte, det lärde förra helgen mig mer än nånsin. Sen har sommaren gett mig ett betydligt mer försonligt sätt att handskas med det än jag haft till exempel den här våren. Vet inte om något är bättre än det andra, men det är skönt att i perioder inte rikta så mycket ilska där den ändå inte gör någon nytta. Jag läste Blood and guts in high school  för exakt ett år sen, första veckan i mitt egna borgarhem där jag var glad för att jag var tillbaka i Uppsala och bodde i en så fin lägenhet. Jag tyckte den var bra, det minns jag, att jag häpnade, strök under vissa partier, men jag förstod på nåt sätt att jag inte riktigt kunde greppa hur bra den var. Som med Stina Nordenstam; det tog mig ett års försiktigt lyssnande för att ta henne till mitt hjärta. Jag måste läsa om Kathy Acker, synd att S lånat och förmodligen slarvat bort mitt ex(snart ses vi!!!). Jag vet inte men det känns som att det kan bli samma sak som med Den högsta kasten. Läste den förra hösten och tyckte den var skitbra, men när jag läste om den för några veckor sen var det otäckt, för det var med nya ögon, med de senaste åtta månadernas nya erfarenheter som förändrat så mycket. Då förstod jag boken. Är det så? Att det blir så otroligt mycket bättre när man kan relatera på riktigt, när man haft en upplevelse som man känner sig ensam om och har svårt att förklara och så har nån skrivit en bok som gör det. Så är det nog, fast det känns lite banalt.

Men Bang-texten. Jag ska citera en sak, jag vet inte vem Aylin Boynukisa är men hon har skrivit en text som jag bär närmast mitt hjärta. Som en snuttefilt. Som dynamit.

"Det är heller inte sant att kroppen inte längre kan chockera. Fråga mig. Jag vet. Jag tycks gå runt som en enda stor stigmatisering nuförtiden och det senaste året har varit fyllt av chockerande ansikten. Men jag har eller är inte den här kroppen för att chockera, eller för att ställa till scener och ta upp plats som annars inte skulle vara min. Jag har och är den för att jag inte kan byta. Vill heller inte byta. Som så många andra knepiga kroppar har påpekat innan mig.
Nej, den heteronormativa, etniskt korrekta medelklasskroppen som på alla andra sätt och vis är frisk och "normal" är kanske inte tabubelagd ur någon normativitetscentrerad världs synvinkel. Men alla lever inte där och jag vill bara säga åt den kroppen att hålla käften. Den vet kanske inte hur ont det kan göra. Fråga Kathy. Hon vet."

Utan att göra anspråk på att jag förstår precis vad hon menar med sin text, så: Jag vet också. Senast jag pratade om det här på riktigt, med en av mina mesta feministpolare, som är fem år äldre och engagerad och fin på många sätt, så kände jag mig bara dum i huvudet. Jag hörde också att de ord jag sa var inte de som förklarade vad jag menade. Att det ska vara så svårt, att prata. Och ännu svårare blir det när personen följer logikens lagar, har ett naturvetenskapligt och förnuftsmässigt förhållningssätt till världen. Vad gör man då med det som är en känsla? Det är kanske inte politiskt relevant med känslor. Eller så är det det. I alla fall - texter som den jag citerat ur ovan är som jävla balsam för själen. Och en bekräftelse på att jag inte är dum i huvet. Fler ser världen som jag ser den.



Annars har jag lekt med en kattunge och ett marsvin, peppat upp mig själv till oanade höjder, fått en ny fin telefon i för tidig 20-årspresent, läst högt ur Bang för min mamma(fast en annan text), lagat världens mest medelklassiga fräscha måltid och rökt lite för mycket. Imorgon åker jag tåg till Uppsala!!!!!! Miriam ringde och ville att jag skulle följa med ut ikväll, synd att jag sitter fast nere i Småland. Imorgon får man gärna dricka öl med mig dock. Jag antar att risken är stor att jag hamnar på nya Orange-klubben som lät tråkig och så kommer allt kännas exakt som i våras, att tiden i Uppsala stått still men att jag rört på mig. Bäst blir det.

And when I get out, there's no doubt I'll be sex offensive to you






Enda anledningen jag ser till att bli kär är att få citera låttexter och mena dem till nån. Nu menar jag typ Debbie Harry. Hon och Courtney Love är de snyggaste rockstjärnor jag vet. Det finns en bild på mig från Arvika 06 där jag ser ut som en överviktig Courtney Love. Det är en fin bild som jag är stolt över. Det är redan ganska tråkigt att vara i Småland, men nu ska jag i alla fall lämna lägenheten, gå ner på stan och hoppas att jag förändrats så mycket att ingen känner igen mig, handla lite saker och sen fika med finaste Debbie Harry-lookaliken(som jag däremot inte är tänd på!) och höra London-historier.

Så här skriver Erica Jong i Henry Miller och jag från 1993:

"De `skönlitterära` romaner vi läser idag tillhör oftast en död genre, en genre som snarare söver än väcker. Folk läser deckare, kärleksromaner och thrillers för att bedöva sig, inte för att stimulera sina själar. De flesta böcker är förslavande snarare än befriande. De dövar själsförmögenheterna, de hypnotiserar den moraliska fantasin. Att vi har en hel förlagsinsutri som bygger på att producera soma(som Aldous Huxley kallade sitt universalknark i Du sköna nya värld) är inte förvånande."

Jag älskar henne för det där. I sommar har jag jobbat i en liten pocketshop på en stor camping. Större delen av utbudet har bestått av deckare, kärleksromaner riktade till kvinnor och rena biografier, oftast om/av en kändis eller ett känt fenomen. Vi har även haft en hel del självhjälpslitteratur. Det var utbudet. Det var efterfrågan. Utöver deckare så är fiktion överlag inte intressant. Det säger människor rätt ut, "Jag vill ha något som hänt på riktigt". Jag har haft flera kunder som undrat om Svinalängorna handlar om Susanna Alakoski själv. ¨Då har jag har bitit ihop och vänligt sagt att hon har säkert erfarenheter som påminner men det är en skönlitterär roman och den ska läsas så. Så köper de en bok om typ Natscha Kampusch. Det gör mig vansinnig att det självupplevda är ett kvalitetsbegrepp och man skiter fullständigt i språk.  Inte förrän i sommar har jag börjat lägga några värderingar i det. Deckare har jag aldrig gillat särskilt mycket; det handlar om min personliga smak och att jag känner att det enda syftet är att skapa spänning och för mig är litteratur mer än så. Det är såklart okej att läsa enbart för underhållningssyfte. Jag gör det också. Eller i studiesyfte. Jag vill inte tro att det ligger något förakt för skräplitteratur här. Eller det gör inte det, jag känner till mina egna motiv. Men jag tror att det är ett problem för litteraturen om den reduceras till lättsmält underhållning som man trycker i sig oavsett hur språket är. För faktiskt: Jag tycker också att Camilla Läckberg skriver dåligt. För att inte tala om Denise Rudberg, hon är ett jävla skämt som dessutom verkar i kapitalismens anda där det anses vara kvinnors nya frihet att konsumera. Är jag också sexist då? NEJ. Det är en skrattretande tanke. Jag läser övervägande kvinnliga författare, där finns mina förebilder och jag älskar den smutsiga utskällda bekännelselitteraturen.  Älskar Birgitta Stenberg, Carina Rydberg, Märta Tikkanen, Suzanne Brögger. Älskar även Per Hagman och Ulf Lundell men såklart inte lika mycket för de är män och har nån nånsin kallat dem författare av bekännelselitteratur? Gammal diskussion jag vet men den är fan inte över än. 

Vad vill jag säga? Det handlar om snuttifiering, om att vi 2007 överlag är så jävla lata och inte orkar tänka storslagna tankar, eller läsa dem då, att vi inte orkar med det som gör ont och det som är allra viktigast, att politik blivit osexigt och kapitalismen har oss i ett järngrepp, och i stället antar vi en jävla ironisk attityd till allting. Det finns mycket radikal litteratur idag, det ges ut mycket radikal litteratur, eller bara jävligt vacker och stilistisk och det har också ett värde i sig. Men den rör sig sällan på topplistorna, det är inte den "författarbråket" handlar om, det är illiterat litteratur för människor som läser böcker och inte litteratur. Man måste inte gilla litteratur. En del ser på film som jag ser på litteratur. Inget är bättre än det andra, men nu talar jag om litteratur. Många av mina kunder skulle inte läst alls om de inte läste Harlequin eller deckare. Det är inte ett val mellan Hemingway eller Rudberg. Det är inte ens ett val mellan Birgitta Stenberg och Rudberg. Det handlar inte om klass, inte för mig, jag tycker lika intensivt illa om hipsterkulturen som uppbärs av den urbana medelklassen. Jag tycker mer illa om den när jag tänker efter. Pöbeln är åtminstone ärlig. "Jag hör till en generation som ser läsande och skrivande som sakrament" skrev Erica Jong. Just det.  Jag vill att Litteraturen, ja med stort L, ska vara ärlig, ha ambitioner, vilja vara vacker, våga ha agendor, ha ett vackert språk. Litteratur är en av de största krafterna som funnits genom historien och är det fortfarande, för människor som har det svårt, i diktaturer, för att förstå sig själv och sin omvärld och andra människor, för att tillägna sig ett språk.

Och jag tror att när kvantiteten på litteratur som går kapitalismens, förlagsekonomins och den breda massans ärenden ökar, så minskar vår vilja till att söka annan litteratur. Det blir så lätt. Precis som att det är lätt att strunta i förtryck, i sitt ansvar för människor och sig själv. Lätt, men knappast stimulerande för själen, som Erica Jong säger.

För en gångs skull vill jag försvara gubbslemmet. Så enkelt att reducera det till gubbslemmet mot de yngre kvinnorna. Jag tycker inte att nån av de där författarna känns sympatiska, att nån av dem skriver intressant litteratur, varken männen eller kvinnorna, och det är klart som korvspad att de flesta av såna här påhopp handlar om kulturmän som känner sig hotade. Men jag läste vad Ernst Brunner sa, och vad Leif GW Person sa, och jag kunde inte se mycket mer än att de tyckte att Camilla Läckberg var dålig på att skriva och att deckarna är för stor del av den svenska bokutgivningen. Kanske var det patriarkatet som uttalade sig.

Eller kanske var faktiskt en kärlek till och en oro över litteraturen och ett mediasamhälle som är så jävla ytligt. Kanske var det båda, och då får man faktiskt lov att skilja på äpplen och päron.