...
Alltså kärlek. Jag är nog inte kapabel att ta emot den. Det kan verka som att jag är världens mest emotionella människa men det är ju bara i eget sällskap, eller när jag får teoretisera. Uppskattning har jag svårt för, och just nu, i det tillstånd jag befann mig i när jag cyklade mot Rackarberget med en klump i halsen och vid Johanneskiosken fick syn på mitt spöke som kan karva runt i mig bara genom att finnas, och vi inte ens hälsade, han var där bara som en påminnelse om en stor sorg, så är det lite svårt att ta att folk gillar mig. Tycker jag är rolig och smart och eh snygg? Ja tydligen gjorde nån mig till objekt. I vanliga fall har jag inte så sv¨årt med just ´tron ´på attraktionskraf´ten men just nu känner jag mig gammal i alla bemärkelser så det var underligt.´Jag vill det inte. Det känns billigt. Vill något annat.
Sen Palermo och mer kärlek. Nej jag pallar inte. Jag mår bättre än innan utejvällen, är glad men sorgsen och måste sova, flytta, lämna stan igen och inte komma tillbaka förrän i mitten av augusti då jag hoppas det känns som något jag kan uthärda igen. Det här var för mycket av allt jag inte orkar minnas.
Sen Palermo och mer kärlek. Nej jag pallar inte. Jag mår bättre än innan utejvällen, är glad men sorgsen och måste sova, flytta, lämna stan igen och inte komma tillbaka förrän i mitten av augusti då jag hoppas det känns som något jag kan uthärda igen. Det här var för mycket av allt jag inte orkar minnas.
I don`t like life when things get dull
Oj, internet. Hade nästan glömt alla liv jag lever här. Jag har inte saknat dem, precis som jag inte saknat Uppsala eller nån människa mer än S heller. Inte saknat alkohol eller städer. Det kommer, men än så länge har jag bara känt något som liknar lugn lägga sig. Det tar några dagar att vänja sig vid luften, då är man trött och dåsig och sover hela tiden. Sen infinner sig rytmen. Jag kan utan problem gå upp klockan sju och vara utvilad. Jag har fått ett skitbra jobb i en liten bokhandel på Ölands största camping. Än så länge är det ínte så många kunder så jag läser mest. Jag får betalt för att läsa. Ibland kommer det in utvilade lyckliga mammor och köper chick litt eller deckare eller amerikanska romantiska draman. Jag kan tipsa om alla genres; jag vet att den självklara kopplingen från Rosamunde Pilcher är Maeve Binchy och Nora Roberts. Jag konverserar om Georg Henrik von Wright med en beläst herre. Jag tipsar småflickor om Tvillingarna och försöker få deckarfantasen att upptäcka Marie Hermansson. Men oftast sitter jag tyst och läser av exakt när de vill ha hjälp, eller om de vill att jag ska hålla käften. Jag är kort sagt perfekt för jobbet.
Annars bor jag i min lilla stuga. Äter strikt veganskt, klappar korna, ser deckare med mormor om kvällarna, promenerar upp till mig och är mörkrädd. Lyssnar på vinden, den är aldrig så stark som i Västra Alvara. Kämpar mot allt jag skjuter undan på dagarna när jag ska sova. Det är okej. Jag kommer ägna mig åt uppbyggnad hela sommaren. Tjäna pengar. Det blir bra. Nu ska jag packa ihop det här här rummet som jag bott i fem månader och inte trivts en sekund i. Sen ska jag dricka öl och känna lite på det där livet jag lämnade hals över huvud för en vecka sen fast det känns som ett år.
Dessutom: Om man vill kritisera mig får man gärna göra det på annat sätt än att raljera över min ålder. Och mitt liv är inte tragiskt. Haha. Bara för att det finns svåra perioder och jävliga perioder betyder det inte att man i grunden är olycklig. Och den som tror sig känna mig genom att läsa här har ju inte fattat vad text är för något.
När jag tänker på pengar
Okej, så här är det: Föräldrarna är tydligen försörjningsskylda juni ut och jag kan ansöka om juli månad. Detta innebär att jag absolut inte får något soc nu. Hela gymnasiet har min pappa betalat den andel som han är skyldig, resten av kakan har CSN och försäkringskassan stått för. Hade jag inte haft en pappa med numera bra ekonomi hade jag inte kunnat flytta hemifrån när jag var 17, eller så hade jag gjort det och varit hos Kronofogden nu. För detta är jag innerligt tacksam och vet att jag är priviligerad. Hade jag enbart haft min mamma hade jag varit i skiten. Dessutom har pappa lånat ut pengar till mig när jag verkligen behövt det. Dessa måste jag betala igen, såklart, men jag är så glad att jag fått låna dem. Nu får jag låna/får till julihyran sen har jag en tusenlapp att leva på i juli. Ingen Arvikafestival för mig alltså. Och jag blir så arg, och så förtvivlat ledsen. Soctanten var otrevlig och ba "Har dina föräldrar försörjt dig nu är de skyldiga att göra det juni ut". Men mina föräldrar har inte försörjt mig, det har CSN och Försäkringskassan gjort. Eller alltså, indirekt mamma genom försäkringskassan. Jag tänker på hur det skulle varit om jag inte haft pappa. Jag blir rädd när jag tänker på det. Då hade jag kunnat betala halva hyran med den där tusenlappen jag får av CSN. Inte resten, inte telefonräkningen, inte haft en krona att leva på för hela juli. Jag hade hamnat hos Kronofogden. De tar ingen hänsyn till att jag inte bott hemma på nästan tre år utan reglerna är anpassade till att jag fortfarande bor hemma, som man oftast gör sommaren efter studenten. Och nu måste jag ringa min pappa och förklara, och skämmas, för att han hjälpt mig så många gånger förr. Och jag skäms inför alla som har bara min mamma. Jag känner mig som en snorunge, men överallt hör jag om folk i min ålder som har det så otroligt mycket mer förspänt än jag. Om jag har lånat pengar av min pappa till några månadshyror när jag stått utan bidrag, så har många fått varenda hyra betalad. Fått. De har också feta sparkonton och möbler, jag har noll sparkapital. Har levt på 5000 i månaden i flera år. Jag undrar därför också: Varför känner inte fler sig som snorungar? Allt som händer här är att jag klarat mig undan Kronofogden och att jag nästa månad får det jag har rätt till, men jag skäms för det. Hade så mycket hellre fått hjälp av soc än av pappa.
Åker till Öland nu(för lånade pengar av min syster) och går på anställningsintervju. Håll era tummar att jag snabbt kan betala tillbaka de pengarna.
Åker till Öland nu(för lånade pengar av min syster) och går på anställningsintervju. Håll era tummar att jag snabbt kan betala tillbaka de pengarna.
STEPPAR UPP!
Idag har jag varit i Stockholm om ett jobb, suttit i en park och läst och blivit utstirrad(på riktigt!), placerat mig bland de afrikanska knarkdealarna på plattan(haha alltså jag var så inne i min bok och ville sitta lite avsides, sen började alla runt mig deala knark och några svennar en bit bort tittade lite konstigt på mig som satt bland dem, och knarkdealarna också. Jag undrar lite varför de inte ville sälja nåt till mig? Suga kuk för hasch är väl inget. *skoja*), blivit bjuden på falafel, tittat i secondhandaffär och promenerat och varit fast i Upplands Väsby en timme. Allt väldigt trevligt. Till och med Sturegatan-vistelsen, för jag läste Fingersmith av Sarah Waters och hade min jättesnygga klänning och eh ni fattar ingenting nu men allt hängde ihop så bra på ett sätt jag inte vill förklara.
Det skönaste just nu är att jag bryr mig väldigt lite om energirkrävande och dumma saker. En annan att jag är så bra på att må bra. Det blev jag för snart två år sen och är det jag gillat bäst hos mig själv sen dess. Har tänkt en del på det, när livet inte är bra och man inte gillar det och vet exakt vad man behöver men inte får det. Att man får sörja det ett tag. Eller sörja förresten, det får man göra hela tiden. Att man får deppa ett tag men inte för länge för det är BARA destruktivt då. Sen får man försöka förändra det som är dåligt. Och acceptera det man inte har makt över. Eller fan, inte acceptera det men kunna vila i det, och i just det faktum att man inte har makt över det. Man får tycka synd om sig själv och gråta för att det inte blir bra, men inte så att det går ut över det man gör för att det ska bli bättre. Det har inte med destruktivitet att göra, eller huruvida man agerar eller inte. Och vad skönt det är att kunna göra det helt på egen hand, att ha verktygen. Det lärde jag mig av att må dåligt i åtta år. Sen vill jag även tacka Zoloft som gjorde det möjligt. Så ja nu vill jag berätta alla anledningar jag har att må dåligt så ni ska tycka att jag är skitbra men nä, haha. Patetisk är jag inte.
Så, efter omständigheterna och förutsättningarna jag har vill jag en sak nu, och den kanske går och det kommer bli liksom läkande och bra och konstruktivt. Inte spännande alls men fan det kommer. Idag när jag gick förbi Stureplan tänkte jag på de italienska fashionbögarna i Barcelona. Om ett sånt liv jag lever för, alla vakna stunder på något sätt, känns det ofta som. Det som länkar samman allt jag gör i mitt liv. Sen pratade jag och E om kvinnohatande bögar och faghag-prylen. Och jag tänkte ännu mer på rus och vad jag tycker är viktigt. Så blir sommaren inte, men det kommer igen. I know it.
Det skönaste just nu är att jag bryr mig väldigt lite om energirkrävande och dumma saker. En annan att jag är så bra på att må bra. Det blev jag för snart två år sen och är det jag gillat bäst hos mig själv sen dess. Har tänkt en del på det, när livet inte är bra och man inte gillar det och vet exakt vad man behöver men inte får det. Att man får sörja det ett tag. Eller sörja förresten, det får man göra hela tiden. Att man får deppa ett tag men inte för länge för det är BARA destruktivt då. Sen får man försöka förändra det som är dåligt. Och acceptera det man inte har makt över. Eller fan, inte acceptera det men kunna vila i det, och i just det faktum att man inte har makt över det. Man får tycka synd om sig själv och gråta för att det inte blir bra, men inte så att det går ut över det man gör för att det ska bli bättre. Det har inte med destruktivitet att göra, eller huruvida man agerar eller inte. Och vad skönt det är att kunna göra det helt på egen hand, att ha verktygen. Det lärde jag mig av att må dåligt i åtta år. Sen vill jag även tacka Zoloft som gjorde det möjligt. Så ja nu vill jag berätta alla anledningar jag har att må dåligt så ni ska tycka att jag är skitbra men nä, haha. Patetisk är jag inte.
Så, efter omständigheterna och förutsättningarna jag har vill jag en sak nu, och den kanske går och det kommer bli liksom läkande och bra och konstruktivt. Inte spännande alls men fan det kommer. Idag när jag gick förbi Stureplan tänkte jag på de italienska fashionbögarna i Barcelona. Om ett sånt liv jag lever för, alla vakna stunder på något sätt, känns det ofta som. Det som länkar samman allt jag gör i mitt liv. Sen pratade jag och E om kvinnohatande bögar och faghag-prylen. Och jag tänkte ännu mer på rus och vad jag tycker är viktigt. Så blir sommaren inte, men det kommer igen. I know it.
Here we go again
E berättade att hon berättat för en kompis om trakasserierna på min student. Hon sa typ att det var en kille jag haft sex med lite för ett tag sen och så började hans kompisar kontakta mig blablabla.
E:s kompis: Stackars henne....
E. Ja, att de höll på att ringa henne och så.
E:s kompis: Ja men att ha sex så där...destruktivt...vad hemskt...
E: Alltså, nej, så är det verkligen inte, det var inte det som var problemet. Hon är ju inte tillsammans med nån, det är väl härligt att knulla runt då.
E:s kompis: Hm
ALLTSÅ JAG DÖR, FOLK LEVER PÅ STENÅLDERN FORTFARANDE. Jag började skratta när hon berättade det för det var så patetiskt så det blev kul, men tjejen i fråga är en respektabel indietjej och med den vetskapen, och med vetskapen om att hon inte står för någon ovanlig åsikt så blir jag ju lite ledsen också. Inte för mig själv utan för att det är så jävla mycket kvar att göra. Sen kan det ju stå hur många gånger som helst i kulturtidskrifterna att det inte är ett problem längre, jag vet att det är det.
E:s kompis: Stackars henne....
E. Ja, att de höll på att ringa henne och så.
E:s kompis: Ja men att ha sex så där...destruktivt...vad hemskt...
E: Alltså, nej, så är det verkligen inte, det var inte det som var problemet. Hon är ju inte tillsammans med nån, det är väl härligt att knulla runt då.
E:s kompis: Hm
ALLTSÅ JAG DÖR, FOLK LEVER PÅ STENÅLDERN FORTFARANDE. Jag började skratta när hon berättade det för det var så patetiskt så det blev kul, men tjejen i fråga är en respektabel indietjej och med den vetskapen, och med vetskapen om att hon inte står för någon ovanlig åsikt så blir jag ju lite ledsen också. Inte för mig själv utan för att det är så jävla mycket kvar att göra. Sen kan det ju stå hur många gånger som helst i kulturtidskrifterna att det inte är ett problem längre, jag vet att det är det.
Step it up
Hej hej, jag borde ju skriva mer nu när jag har så många nya okända besökare men jag är mest jävligt bitter och deppig jämt, det vill ni inte läsa om. Eller det vill ni kanske men jag vill inte framstå som bitter och deppig. Bara det att jag träffar inte en jävel om dagarna, för att de vänner jag hade visst flyttade, eller jobbar, eller har massa vänner som de känt i många år att åka och bada med eller gå ut på klubbar som kostar i inträde, och jag är fattig och läser böcker och min telefon fungerar inte ens för att jag tappat laddaren för några veckor sen på fyllan och jag har en jävla siemens. Har tre Nokialaddare hemma men två Siemenstelefoner. Vet nån vad det kostar med en ny laddare? För jag måste nog erkänna mig besegrad snart och låna pengar av nån för att köpa en ny. Det går inte att vara arbetssökande och inte ha en fungerande telefon.
Förresten började jag och S dra i trådar igår för att jag ska kunna dra till Barcelona och jobba. Det vore den bästa lösningen på allt men idag inser jag att det nog inte är genomförbart ändå. Det dödar mig lite, jag skulle göra vad som helst för att få bo i Barcelona ett tag, i samma stad som henne, jobba som fan och minska mina skulder och snälla vila lite från Sverige ett tag. Men nej blir nog inte så. Eller så klaffar allt och då har jag dragit nästa vecka.
Idag skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. Jag blev helt peppad! Hade jag tur? Men han jag fick träffa(ej min handläggare) var supertrevlig, och halvvägs in i alla rutiner när han redan bokat mig på ett nyinfomöte imorgon och gett mig en handläggare kom han på att jag ju var ungdom. "Du kändes äldre att prata med". Fast ehh han hade mitt personnummer framför sig hela tiden? I alla fall har jag lite jobb jag ska söka nu. Imorgon ska jag tillexempel på infomöte i Stockholm på Skop om att bli telefonintervjuare. (Ja, om nån vill låna ut pengar till mig att åka dit för). Det är nog bättre än telefonförsäljare i alla fall. Han jag pratade med i telefon lät som en rik bög. Jobbet ligger nära Stureplan. En gång var jag på en fest vid Östermalmstorg. Jag spydde ner de rika idioternas trappuppgång och det är jag glad för. Miriam snodde smycken som vi hoppades var dyra. Det är snart tre år sen.
Jag ska bli bjuden på folköl vid ån snart. Bäst!
Förresten började jag och S dra i trådar igår för att jag ska kunna dra till Barcelona och jobba. Det vore den bästa lösningen på allt men idag inser jag att det nog inte är genomförbart ändå. Det dödar mig lite, jag skulle göra vad som helst för att få bo i Barcelona ett tag, i samma stad som henne, jobba som fan och minska mina skulder och snälla vila lite från Sverige ett tag. Men nej blir nog inte så. Eller så klaffar allt och då har jag dragit nästa vecka.
Idag skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. Jag blev helt peppad! Hade jag tur? Men han jag fick träffa(ej min handläggare) var supertrevlig, och halvvägs in i alla rutiner när han redan bokat mig på ett nyinfomöte imorgon och gett mig en handläggare kom han på att jag ju var ungdom. "Du kändes äldre att prata med". Fast ehh han hade mitt personnummer framför sig hela tiden? I alla fall har jag lite jobb jag ska söka nu. Imorgon ska jag tillexempel på infomöte i Stockholm på Skop om att bli telefonintervjuare. (Ja, om nån vill låna ut pengar till mig att åka dit för). Det är nog bättre än telefonförsäljare i alla fall. Han jag pratade med i telefon lät som en rik bög. Jobbet ligger nära Stureplan. En gång var jag på en fest vid Östermalmstorg. Jag spydde ner de rika idioternas trappuppgång och det är jag glad för. Miriam snodde smycken som vi hoppades var dyra. Det är snart tre år sen.
Jag ska bli bjuden på folköl vid ån snart. Bäst!
You see, he feels like Ivan, born under the Brixton sun
Om nån ville veta hur jag ser ut så ger jag er FYLLOMIRA. Detta är jag och Ivan på min student. Jag minns nog ingenting av det här tror jag, men uppenbarligen var jag inte arg och ledsen hela kvällen.
Fuck you västvärld
Jag har inte gjort nåt mer idag än att läsa Svinalängorna i pyjamas och vara tacksam för regnet. Snart när boken är utläst ska jag nog börja på Sexualitetens Historia. Eller Mera Pengar av Johan Ehrenberg. Spännande liv! Eh jag undrar hur dum man får vara när man svarar "men det lät ju riktigt skönt! förutom att vara sjuk då" när jag precis sagt att jag sen vi tog studenten mest har läst böcker, sökt massa jobb, varit sjuk och därför inte orkat skriva in mig på arbetsförmedlingen och ansöka om soc än men ska göra det nästa vecka. Skönt? Förmodligen visste hon knappt vad soc var. Haha just det: "Åh, söka jobb borde jag också göra...". Så hon kan köpa ännu fler Hello Kitty-grejer och åka till Stockholm och kolla i mangaaffärer? Konstigt att man kan gå i samma klass som mig i tre år och lyckas att inte förstå min jävliga ekonomiska situation och att jag liksom MÅSTE BETALA HYRAN OCH ÄTA MAT. Jag vill inte ha ett jobb så jag kan konsumera mer. Jag vill ha ett jobb så jag kan leva utan att låna mig fram, så jag kan äta lite roligare än havregrynsgröt, potatis och linser, bli skuldfri, köpa en jacka när hösten kommer, spara ihop till en laptop och en kamera (som är yrkesinvesteringar), ha råd att resa. Och nu menar jag inte shoppingresor eller charterresor eller weekendresor. Jag menar pengar till flyg eller tåg och lite att hanka sig fram på. Jag kan sova på gatan, i trappuppgångar, hos främlingar, på de skabbigaste hostels. Squatta. Det fanns en tid när jag skämdes för att jag överhuvudtaget konsumerade men den är i princip borta. Min konsumtion är mil från den som målas upp i media, på lyckade bloggar och jag önskar mig inte att komma dit. Hur kan det vara en livsdröm? Fattar inte. Ja alltså enligt TV4:s klimattest konsumerar jag 2 jordklot vilket är mindre än svenskens genomsnitt på 3 nånting men det ger mig ångest såklart men min fråga är: Varför har inte medelklassen och överklassen ångest? Varför gör de inte mer? Vilken är ursäkten? Jag är vegetarian som äter mest veganskt, har varit vegan, har lagt en stor del av min fritid under tre års tid på att opinionsbilda kring arbetsvillkoren för de som syr våra kläder och grejar vårt kaffe, jag köper KRAV och Rättvisemärkt för mina knappa pengar och tänker aldrig ta körkort och varför jag inte orkar bry mig om hetsen kring KLIMATHOTET nu är för att jag började bry mig när jag var 15. Då var det minsann inte många fler än Miljöpartiet som brydde sig och jag tyckte det var så jävla konstigt. Nu kan jag känna att jag inte orkar ta åt mig, jag är ändå inte i närheten så skyldig som många andra. Sen att jag i alla fall varje dag har ångest över att jag är rik västerlänning, det kommer jag inte ifrån men jag tycker kanske att det finns andra med större anledning tll ångest.
Det är detta jag säger mig själv de stunder under dagen jag måste rättfärdiga varför jag så uteslutande fokuserar på feminism i Sverige, idèdebatt, HBT-frågor och klasskamp på hemmaplan. Men tro inte att jag låter mig själv gå fri från skuld! Det gör vi aldrig. Och jag tänker ofta på mina gamla kamrater som jag jobbade med. Att jag är glad att de fortsätter. Undrar hur det går. Blir det nån sommarkampanj? Hur gick det där mötet med jättarna? Förberedelserna inför 2008? (Jag talar i tungor för att jag inte vet hur mycket jag vill och ska prata om exakt vad jag gjorde, var och varför jag slutade).
Men slutsats kanske: Kan folk börja ta lite konkret ansvar och inte bara snacka tack. Man kan börja med att sluta äta kött och surfa in på www.demcollective.com. Snygga kläder som jag tyvärr inte har råd med och det skäms jag inte för. Men jag tycker man ska skämmas om man har råd och köper Gucci eller vad fan som är inne istället för kläder tillverkade av människor som blivit behandlade som människor och inte som djur.
Plus att det är en genusfråga också för nästan alla på golvet inom klädindustrin är flickor/kvinnor.
Det är detta jag säger mig själv de stunder under dagen jag måste rättfärdiga varför jag så uteslutande fokuserar på feminism i Sverige, idèdebatt, HBT-frågor och klasskamp på hemmaplan. Men tro inte att jag låter mig själv gå fri från skuld! Det gör vi aldrig. Och jag tänker ofta på mina gamla kamrater som jag jobbade med. Att jag är glad att de fortsätter. Undrar hur det går. Blir det nån sommarkampanj? Hur gick det där mötet med jättarna? Förberedelserna inför 2008? (Jag talar i tungor för att jag inte vet hur mycket jag vill och ska prata om exakt vad jag gjorde, var och varför jag slutade).
Men slutsats kanske: Kan folk börja ta lite konkret ansvar och inte bara snacka tack. Man kan börja med att sluta äta kött och surfa in på www.demcollective.com. Snygga kläder som jag tyvärr inte har råd med och det skäms jag inte för. Men jag tycker man ska skämmas om man har råd och köper Gucci eller vad fan som är inne istället för kläder tillverkade av människor som blivit behandlade som människor och inte som djur.
Plus att det är en genusfråga också för nästan alla på golvet inom klädindustrin är flickor/kvinnor.
Parkhäng och hemmafest som på gamla goda tiden
Jag fick en fylla för 16 kronor igår och hängde i ett sammanhang jag hatar. Det gjorde inget för jag koncentrerade mig på de jag gillar. Ofta jag bryr mig om gymnasiala medelklass-indiemänniskor som har råd att dricka öl två veckor i rad och är så utslitna med varandra att de inte ser det själva. Ointressanta och det fejkas på sina håll nån slags feministisk medvetenhet fast hierarkierna är äckligt tydliga, bara under annan skepnad. Haha jag och E hamnade i en "diskussion" med en kille om Fi. Den värsta sorten av snubbar är de som tror att de har koll på saker och att de är smarta. Ofta har de en särskild sorts debatteknik och ett särskilt sätt att uttrycka sig på som gör att de inte går att överbevisa eller komma åt. Han bara "Jag skulle kunna tänka mig att rösta på Fi(men eller hur...) men varför är de inte politiskt neutrala?". Jag: "Eh det finns inga politiskt neutrala partier, det säger liksom emot själva idèn med partier". Han: "Varför är de vänsterextremister? Varför kan de inte ha en feminism som är över hela skalan?". Jag: "Nu sitter det ju i och för sig en folkpartist i styrelsen, men varför det är svårt är väl för att ekonomi är grundläggande för att lösa problem". Sen spårade allt och jag gjorde sådär som jag brukar göra: Sa att han var en idiot ovärdig min tid och gick iväg. Ofta jag vill förklara elementära saker för puckon. Meddelande till tjejer: Sluta förklara feminism för killar. De får väl läsa en bok eller nåt om de är så jävla intresserade. Boktips kan jag ge.
Roligt : N/S hade visst haft högläsning ur Fräulein på en fest för ett tag sen(pinsamt!) och hennes packade kompis gav massa beröm, tyckte att lösningen på min arbetslöshet var att bli journalist och ba "Kan ingen låta dig skriva en krönika? Jag skulle älska din krönika".
Så fick jag sova bredvid nån också, utan att det var sexuellt. Bästa grejen.
Fint också att min Per Hagman-kompis ringde från en krog i Malmö, första anhalten på sin Europa-tågluff. Han är skabbig och tveksam på flera sätt och jag blir typ arg på honom varje gång vi umgås, men jag gillar honom för hans drömmar. Hans livsdröm är att flytta till Kalifornien och gifta sig med en fotomodell. Jag tycker det är så rörande. Han är pretentiös som fan med grejer och har mycket lite självdistans(BIG NONO i min bok), men han fattar det där med njutning, eskapism och äventyr. Jag hade tänkt ge honom "Att komma hem ska vara en schlager" som reselektyr men strängt förklara att han inte får gilla de sexistiska bitarna. Fast jag hade inga pengar. Kanske var bra för han skulle nog bli odräglig av att upptäcka Per Hagman och okritiskt gilla allt. Men han känns som en lillebror och jag älskar att han vill vara så storartad.
Roligt : N/S hade visst haft högläsning ur Fräulein på en fest för ett tag sen(pinsamt!) och hennes packade kompis gav massa beröm, tyckte att lösningen på min arbetslöshet var att bli journalist och ba "Kan ingen låta dig skriva en krönika? Jag skulle älska din krönika".
Så fick jag sova bredvid nån också, utan att det var sexuellt. Bästa grejen.
Fint också att min Per Hagman-kompis ringde från en krog i Malmö, första anhalten på sin Europa-tågluff. Han är skabbig och tveksam på flera sätt och jag blir typ arg på honom varje gång vi umgås, men jag gillar honom för hans drömmar. Hans livsdröm är att flytta till Kalifornien och gifta sig med en fotomodell. Jag tycker det är så rörande. Han är pretentiös som fan med grejer och har mycket lite självdistans(BIG NONO i min bok), men han fattar det där med njutning, eskapism och äventyr. Jag hade tänkt ge honom "Att komma hem ska vara en schlager" som reselektyr men strängt förklara att han inte får gilla de sexistiska bitarna. Fast jag hade inga pengar. Kanske var bra för han skulle nog bli odräglig av att upptäcka Per Hagman och okritiskt gilla allt. Men han känns som en lillebror och jag älskar att han vill vara så storartad.
I LOVE 80`S
Jag tror kanske att Blondie är det snyggaste jag vet. Ni måste gå in på Youtube och kolla på ett klipp med X-offender, vet inte om det är videon eller bara ett framträdande. Det är väldigt corny i alla fall, hon är ung och jättesöt med superblond lång lugg och neonrosa träningsjacka och dansar fult och sjunger sexigt. Det där Martin Kellerman sa i Bons sexsamtal om att det är sexigt med tjejer som dansr fult är bland det mest sympatiska jag hört från en man. Inga fler förklaringar än så.
Jag kanske skulle lära mig DJ:a. Fatta att få ha en 80-tals klubb och blanda hits som alla gillar med obskyr new wave, synthpop, EBM om det inte blir för schizofrent. Jag är trött på att det enda klubbutbud Uppsala har som jag gillar är Orange, de har nya och bra klubbar men jag börjar tröttna lite på electron och technon och att de flesta som hänger där är ängsliga indiemänniskor som är noga med gränsen mellan trendigt och för kommersiellt. Aqua skulle man till exempel bara dansa till ironiskt. Eller de allra mest superkommersiella 80-talshitsen. Jag hatar trender, kan folk inte bara känna efter istället? Många tror att jag har "godkänd" smak, synth är ju trots allt en subkultur som ses som egen och alternativ, men lika mycket som jag gillar PK synth som Kraftwerk och Depeche och hård EBM och futurepop, så gillar jag skrikiga och sliskiga 80-tals hits, fjantig synthpop, eurodisco, italo. För indiekidsen går det alltid en gräns och rätt ofta finner jag mig förklara att jag gillar det här PÅ RIKTIGT. Till skillnad från på låtsas då? Ironin har förstört så mycket. Den snyggaste och coolaste vän jag har hade ett band innan och först var de typiska alternativa popare som spelade poprockpunk typ, men det förändrades sen och när de blev intervjuade av Smålandspostens ungdomsdel sa de att de gillade Aqua och kunde tänka sig att vara med i Melodifestivalen, och indietjejen som intervjuade dem skrattade som att de skämtat men de var ju allvarliga.
Förresten, hon min snyggaste vän och hennes nästan lika snygga vän bor i London nu och hänger på nån klubb där en DJ spelade på Steve Stranges klubb The Blitz på 80-talet. HUR STORT SOM HELST. Min vän är verkligen, på riktigt, det snyggaste i världen. Hennes känsla för estetik och design och hennes inställning till yta är den bästa jag vet. Har ni hört den version av Soft Cells "Memorabilia" där en kvinnoröst sjunger om Cindy Ecstasy? Så som man tänker sig att Cindy Ecstasy ser ut, ser min vän ut.
Framtid del 2
Jag ska få recensera böcker. De skickar recensionsex till mig gratis. Jag får typ hålla koll på releaser och föreslå böcker själv för att de inte har tid. Drömmen! Obetalt alltså men jag är ju så grön att böckerna känns som en lön i sig. Har ögonblicket kommit snart när jag ska göra det där jag tänkt på ett tag och cutta mig själv från internet? Och nu menar jag inte sluta skriva, men cutta mig själv. Jag kan inte tänka mig att figurera i en tidning och samtidigt utelämna mig själv som jag gör nu.
Alltså det är värsta crappy tidningen som än så länge bara finns på nätet. Jag har inte ens behövt skicka arbetsprover och skulle därför kunna vara asdålig. Men det kan kanske ta mig vidare. Ni vet, jag har ju alltid haft människor som trott på mig. Hela livet. Läraren jag hade i fyran säger fortfarande när han träffar min mamma att han väntar på att se min bok i bokhandeln. Även om han är en konservativ jävel som nog inte skulle gilla det jag ska skriva om så önskar jag honom att få det innan han dör. När jag var 15 skrev jag på Sourze och fick beundrarmail av 25-åringar som gick skrivarskolor och kände igen sig i mig i den åldern men fascinerades över hur mycket bättre jag var än de var i den åldern. Min mamma, åh min mamma med journalistdrömmarna som inte blev mer än ett korrläsarjobb på Kvällsposten som 20-åring, en arbetsförmedlingen-praktik på Smålandspostens avdelning i Lessbo nåt år under 90-talet, och en tvåårig projektanställning på landstingsägda Taltidningen i Växjö, läste också och förundrades över att mitt språk var så säkert, som hennes inte var i den åldern. Hon projicerar sina misslyckade drömmar på mig och vill att jag ska uppfylla dem. Inget konstigt med det. Min svenskalärare nu på gymnasiet som när jag stod gråtande utanför Gustavianum för en vecka sen för att jag skulle sakna henne, sa att "Jag kommer sakna dig också, men jag vet ju att jag kommer få läsa dina texter." Min klassföreståndare och engelsklärare som sa "You are gonna go far young lady". Det var inget hon sa till alla. Jag vill inte skryta, det kanske verkar som att jag har världens bästa självförtroende, men just nu har jag tappat all tro på mig själv och tvekar med varenda livsval så jag måste minnas detta. Men jag är aldrig övertygad ändå. Jag tänker alltid att de bedömer mig i sin position som lärare, och ja jag är duktig om man jämför med skolans värld, eller mín mamma men jag tycker ju inte hon skriver så jävla bra faktiskt, bättre än genomsnittet men man måste vara så oerhört mycket bättre än så för att lyckas. Och jag tänker att jag är inte 15 längre och överraskar alla i min omgivning med att vara undebarn, jag är snart 20 och är lite besviken på att jag inte tagit tillvara på de åren bättre och blivit ännu bättre. Jag är stressad! När jag var 17 var jag så stressad att jag glömde bort lusten och hastigt la av med alla skrivardrömmar. Slutade skriva och var så okreativ jag bara kunde. Det var skönt. Men det kom tillbaka. Det kommer alltid tillbaka. Jag måste ta det på allvar. Och det är nog mitt bästa tips jag kan ge mot skrivkramp; om det blivit för mycket prestation så lägg av ett tag så kommer lusten tillbaka. Om man inte kan lägga av för att man har deadlines eller nåt får man försöka hitta tillbaka till ursprunget, varför man började från början. Jag måste göra det med jämna mellanrum för jag har alldeles för stora ambitioner i förhållande till vad jag presterar och hur jag disciplinerar mig själv. Det är svårare nu också för att jag inte längre vill göra det enbart för skrivandets skull utan för att jag har en agenda. Men mycket roligare också.
Ja men ni hör ju hur peppad jag blivit nu. Jag pratar inte så ofta om de där drömmarna för de är klyschiga, det är svårt att lyckas och pinsamt om man inte lyckas och har pratat för mycket om det. Nu gjorde jag det i alla fall.
Plus att jag tvekar om ungefär ALLA utbildningsval. Just nu känns det som att jag inte alls vill läsa Litt vet. Kanske ska bli socionom? Sociologi verkar skitkul att plugga. Kanske ska läsa Idè-och lärdomshistoria? Kanske ska strunta i att plugga i höst och fundera vidare? Men jag vill ju plugga. Åhh, alla jävla val.
PS: Skänker en tanke till alla miljoner människor, särskilt flickor, i världen som aldrig får göra de valen.DS
Alltså det är värsta crappy tidningen som än så länge bara finns på nätet. Jag har inte ens behövt skicka arbetsprover och skulle därför kunna vara asdålig. Men det kan kanske ta mig vidare. Ni vet, jag har ju alltid haft människor som trott på mig. Hela livet. Läraren jag hade i fyran säger fortfarande när han träffar min mamma att han väntar på att se min bok i bokhandeln. Även om han är en konservativ jävel som nog inte skulle gilla det jag ska skriva om så önskar jag honom att få det innan han dör. När jag var 15 skrev jag på Sourze och fick beundrarmail av 25-åringar som gick skrivarskolor och kände igen sig i mig i den åldern men fascinerades över hur mycket bättre jag var än de var i den åldern. Min mamma, åh min mamma med journalistdrömmarna som inte blev mer än ett korrläsarjobb på Kvällsposten som 20-åring, en arbetsförmedlingen-praktik på Smålandspostens avdelning i Lessbo nåt år under 90-talet, och en tvåårig projektanställning på landstingsägda Taltidningen i Växjö, läste också och förundrades över att mitt språk var så säkert, som hennes inte var i den åldern. Hon projicerar sina misslyckade drömmar på mig och vill att jag ska uppfylla dem. Inget konstigt med det. Min svenskalärare nu på gymnasiet som när jag stod gråtande utanför Gustavianum för en vecka sen för att jag skulle sakna henne, sa att "Jag kommer sakna dig också, men jag vet ju att jag kommer få läsa dina texter." Min klassföreståndare och engelsklärare som sa "You are gonna go far young lady". Det var inget hon sa till alla. Jag vill inte skryta, det kanske verkar som att jag har världens bästa självförtroende, men just nu har jag tappat all tro på mig själv och tvekar med varenda livsval så jag måste minnas detta. Men jag är aldrig övertygad ändå. Jag tänker alltid att de bedömer mig i sin position som lärare, och ja jag är duktig om man jämför med skolans värld, eller mín mamma men jag tycker ju inte hon skriver så jävla bra faktiskt, bättre än genomsnittet men man måste vara så oerhört mycket bättre än så för att lyckas. Och jag tänker att jag är inte 15 längre och överraskar alla i min omgivning med att vara undebarn, jag är snart 20 och är lite besviken på att jag inte tagit tillvara på de åren bättre och blivit ännu bättre. Jag är stressad! När jag var 17 var jag så stressad att jag glömde bort lusten och hastigt la av med alla skrivardrömmar. Slutade skriva och var så okreativ jag bara kunde. Det var skönt. Men det kom tillbaka. Det kommer alltid tillbaka. Jag måste ta det på allvar. Och det är nog mitt bästa tips jag kan ge mot skrivkramp; om det blivit för mycket prestation så lägg av ett tag så kommer lusten tillbaka. Om man inte kan lägga av för att man har deadlines eller nåt får man försöka hitta tillbaka till ursprunget, varför man började från början. Jag måste göra det med jämna mellanrum för jag har alldeles för stora ambitioner i förhållande till vad jag presterar och hur jag disciplinerar mig själv. Det är svårare nu också för att jag inte längre vill göra det enbart för skrivandets skull utan för att jag har en agenda. Men mycket roligare också.
Ja men ni hör ju hur peppad jag blivit nu. Jag pratar inte så ofta om de där drömmarna för de är klyschiga, det är svårt att lyckas och pinsamt om man inte lyckas och har pratat för mycket om det. Nu gjorde jag det i alla fall.
Plus att jag tvekar om ungefär ALLA utbildningsval. Just nu känns det som att jag inte alls vill läsa Litt vet. Kanske ska bli socionom? Sociologi verkar skitkul att plugga. Kanske ska läsa Idè-och lärdomshistoria? Kanske ska strunta i att plugga i höst och fundera vidare? Men jag vill ju plugga. Åhh, alla jävla val.
PS: Skänker en tanke till alla miljoner människor, särskilt flickor, i världen som aldrig får göra de valen.DS
Den jag kunde va
"jag saknar min stjärna. jag saknar att ha en stjärna. hur gjorde hon för att veta allt?
det var bättre förr. fast det var det ju inte. vi ville ju bara dö hela tiden.
hon säger att hon är större nu. är inte jag också det? kan man inte växa tillsammans? utan att växa ihop. jag fattar inte relationer.
jag har glömt den tyska grammatiken. du fehlst mich? mir? ackusativobjekt, va? jag saknar nils-ivar."
Jag var stjärnan. Det där hade jag med en människa. Vi förlorade varandra. Vi vet nog inte riktigt varför. Kanske för att vi bara ville dö hela tiden. Poängen är att jag hade det, och ingen av mina Uppsala-vänner vet något om det. Någon vet kanske lite, jag har kanske sagt "En gammal vän, hon betydde massor, som en första stora kärlek". Jag har kanske sagt i några meningar hur stort det var för mig. Men det betyder ju inte att någon har förstått. Att hon var mitt allt och att hon, det vi hade, det vi gjorde varandra till när vi var 15, fortfarande och alltid är ett grundfundament för den jag är. Jag har inte berättat något om alla hemska dagar på Fagrabäck som vi fyllde med galenskap och skarpa blickar. Om hur hon såg rakt genom mig. Om den där gången vi satt i ett tält med högstadiezombies och hon sjöng en sång för mig, bara mig. Jag har inte använt ordet högstadiezombie med någon annan än henne eller. Jag har inte berättat om allt som var roligt; tyskalektionerna - allt mitt vurmande för tyska och tysk grammatik har sitt ursprung där och jag misstänker att det lika mycket är av kärlek till henne som av kärlek till tyska språket. Hur vi försökte komma på receptet på apelsinmer, "Geisha är mat", hur vi hittade på osannolika och knäppa sätt att ta livet av sig(typ med en Hästens-säng). Jag har inte berättat om när hon försvann i en galleria och jag nu nog vet hur den medicinska förklaringen lyder. Men skräcken och hur det slet i mig för att vi satt så tätt ihop. Jag har inte berättat om hur vi gick runt i pyjamasbyxor i staden hon flyttade till sen, om vårt förbund på en pizzeria där som jag aldrig släppt, om alla sånger hon sjöng, allt hon lärde mig. Att jag var en av de första på många år som fick se henne gråta. Att jag alltid grät med henne. Hon skrev en sång till mig!
Och hon skulle aldrig bli kär, aldrig vara ihop med en kille. Jag minns en vinterkväll efter att hon flyttat och var på besök när vi satt ihopkurade i trappan till Bokia i Växjö, och jag sa halvt på skämt att "Jag lovar att det kommer sluta med att du stadgar dig med en kille och jag blir flata och aldrig ihop med nån". Hur rätt hade jag inte?
Om nån tvivlat på att jag är en rotlös och hemlig människa som spelar öppenhjärtig när hon i själva verket utelämnat nästan hela sitt liv fram till 17 års ålder kan man ju sluta undra nu. Det finns mer. Alltså mer människor som jag inte sagt något om, ännu längre tillbaka i tiden.
Och jag har inte ens svarat på hennes brev. Jag måste svara på hennes brev. Jag älskar ju henne fortfarande. Drygt två år sen vi sågs sist nu.
det var bättre förr. fast det var det ju inte. vi ville ju bara dö hela tiden.
hon säger att hon är större nu. är inte jag också det? kan man inte växa tillsammans? utan att växa ihop. jag fattar inte relationer.
jag har glömt den tyska grammatiken. du fehlst mich? mir? ackusativobjekt, va? jag saknar nils-ivar."
Jag var stjärnan. Det där hade jag med en människa. Vi förlorade varandra. Vi vet nog inte riktigt varför. Kanske för att vi bara ville dö hela tiden. Poängen är att jag hade det, och ingen av mina Uppsala-vänner vet något om det. Någon vet kanske lite, jag har kanske sagt "En gammal vän, hon betydde massor, som en första stora kärlek". Jag har kanske sagt i några meningar hur stort det var för mig. Men det betyder ju inte att någon har förstått. Att hon var mitt allt och att hon, det vi hade, det vi gjorde varandra till när vi var 15, fortfarande och alltid är ett grundfundament för den jag är. Jag har inte berättat något om alla hemska dagar på Fagrabäck som vi fyllde med galenskap och skarpa blickar. Om hur hon såg rakt genom mig. Om den där gången vi satt i ett tält med högstadiezombies och hon sjöng en sång för mig, bara mig. Jag har inte använt ordet högstadiezombie med någon annan än henne eller. Jag har inte berättat om allt som var roligt; tyskalektionerna - allt mitt vurmande för tyska och tysk grammatik har sitt ursprung där och jag misstänker att det lika mycket är av kärlek till henne som av kärlek till tyska språket. Hur vi försökte komma på receptet på apelsinmer, "Geisha är mat", hur vi hittade på osannolika och knäppa sätt att ta livet av sig(typ med en Hästens-säng). Jag har inte berättat om när hon försvann i en galleria och jag nu nog vet hur den medicinska förklaringen lyder. Men skräcken och hur det slet i mig för att vi satt så tätt ihop. Jag har inte berättat om hur vi gick runt i pyjamasbyxor i staden hon flyttade till sen, om vårt förbund på en pizzeria där som jag aldrig släppt, om alla sånger hon sjöng, allt hon lärde mig. Att jag var en av de första på många år som fick se henne gråta. Att jag alltid grät med henne. Hon skrev en sång till mig!
Och hon skulle aldrig bli kär, aldrig vara ihop med en kille. Jag minns en vinterkväll efter att hon flyttat och var på besök när vi satt ihopkurade i trappan till Bokia i Växjö, och jag sa halvt på skämt att "Jag lovar att det kommer sluta med att du stadgar dig med en kille och jag blir flata och aldrig ihop med nån". Hur rätt hade jag inte?
I hear that you're building
your little house
deep in the desert
you're living for nothing now
I hope you're keeping
some kind of record
Om nån tvivlat på att jag är en rotlös och hemlig människa som spelar öppenhjärtig när hon i själva verket utelämnat nästan hela sitt liv fram till 17 års ålder kan man ju sluta undra nu. Det finns mer. Alltså mer människor som jag inte sagt något om, ännu längre tillbaka i tiden.
Och jag har inte ens svarat på hennes brev. Jag måste svara på hennes brev. Jag älskar ju henne fortfarande. Drygt två år sen vi sågs sist nu.
I made my mind up, back in Chelsea
Min syster och hennes kille är i fjällen och vandrar så jag lnar deras lägenhet lite och nyttjar hemelektroniken. Igår såg jag Cabaret, åh, jag har ju aldrig sett filmen men läst boken(som ju innehåller betydligt mer), en amatöruppsättning av musikalen och hört soundtracket. Den var till och med ännu bättre än jag kunnat föreställa mig. Liza Minnelli i mitt hjärta. Nej jag kan inte skriva mer om det jag bara förstör. Känns som att jag tappat mitt språk just nu, blivit klumpig. Måste ta tag i alla idèer. De är en del och jag kan nog komma en bit om jag bara disciplinerar mig. Fast nu är jag sjuk, rätt rejält, och har bestämt att det är okej att bara läsa och kolla på film hela dagarna. Det är ju till och med dåligt väder! Eller alltså bra väder enligt Mira-mått.
Låg och läste ut Kyssa sammet till fyra imorse. Jag grät så jag skakade de sista sidorna. Det är så sällan jag gråter av böcker numera. Tårfyllda läsupplevelser jag minns: Sagan om konungens återkomst. Som rosor i december. Drömfakulteten. Blonde. Grottbjörnens folk. Etc. I alla fall så är det ju en fantastisk bok. Helt fulländad. Miljöerna; 1880- och 90-tal i London. Music halls. Grymma(i ordets ursprungliga bemärkelse) överklassflator. Överdåd kontra fattigdom. Flatkärlek vart man än tittar. Prostitution. KÄRLEK. Men det känns som att boken marknadsförts som en roman om lesbisk kärlek,. Eller har jag fel? Borde kanske googla först. Och det handlar den ju om i allra högsta grad men lika mycket handlar den om klass. Om fattigdom och att vilja ta sig upp, klassresor, om den eviga frågan ifall man ska njuta av livet och skönhet om chansen ges, eller om man har plikter att uppfylla som människa. Slutet ger mig det svaret och det tycker jag är bra. Det är ju en jätttepolitisk roman och verkligen inte bara sexualpolitiskt.
Låg och läste ut Kyssa sammet till fyra imorse. Jag grät så jag skakade de sista sidorna. Det är så sällan jag gråter av böcker numera. Tårfyllda läsupplevelser jag minns: Sagan om konungens återkomst. Som rosor i december. Drömfakulteten. Blonde. Grottbjörnens folk. Etc. I alla fall så är det ju en fantastisk bok. Helt fulländad. Miljöerna; 1880- och 90-tal i London. Music halls. Grymma(i ordets ursprungliga bemärkelse) överklassflator. Överdåd kontra fattigdom. Flatkärlek vart man än tittar. Prostitution. KÄRLEK. Men det känns som att boken marknadsförts som en roman om lesbisk kärlek,. Eller har jag fel? Borde kanske googla först. Och det handlar den ju om i allra högsta grad men lika mycket handlar den om klass. Om fattigdom och att vilja ta sig upp, klassresor, om den eviga frågan ifall man ska njuta av livet och skönhet om chansen ges, eller om man har plikter att uppfylla som människa. Slutet ger mig det svaret och det tycker jag är bra. Det är ju en jätttepolitisk roman och verkligen inte bara sexualpolitiskt.
A song in which to weep
Åh gud, MEMORY LANE. Jag är i min systers lägenhet och youtube:ar musikvideos och mindes via Leonard Cohen Nick Cave. Nick Cave är goth OCH gubbe, och jag är inte(längre) ett fan av vare sig goth eller gubbar. Men han är ju bra. Och när jag var 17 var det soundtracket till mitt förhållande. Japp, det var ett destruktivt och osunt förhållande. Men som med allt som nån gång betytt något för en så finns det alltid kvar. Och nu lyssnar jag på Nick Cave - As I sat sadly by her side, 15 feet of pure white snow, Hallelujah, God is in the house, The Weeping song, Henry Lee, The ship song - åh ni fattar inte hur det kryper i mig och hur vidöppen jag blir. Som Proust och madeleinekakan. Vårt förhållande varade december-mars och vi hängde mest i mitt åtta kvadratmeter iskalla elevehemsrum(elementet gick sönder typ när vi blev ihop och jag klagade massor av gånger och han också, och så en vecka efter vi gjort slut fungerade det igen. Som med allt annat då tog jag det för ett tecken). Vi gick till en bänk vid en skola i närheten om nätterna och rökte och frös under stjärnorna, i trettio minus och omfamnade våra sorger, pratade om våra sorger, när vi inte nådde varandra gjorde det så ont. Vi låg och kramades i min smala säng och grät och ja det var liksom något otäckt med hela vår relation(eh det var inte sådär bara och hela tiden alltså, men tyvärr var det långt mer än jag skulle acceptera idag). Han hade alltid med sig en bunt skivor varje gång han kom, musikfascist som han var. Bland Smashing Pumpkins och The Cure utmärkte sig också Nick Cave. Fatta att man inte mår direkt bättre av att lyssna på Nick Cave om man redan är deppig. Det verkade ju inte vi fatta. Men alla såna relationer man(well, jag i alla fall) har är ju vackra samtidigt och man ska alltid minnas det. Han och jag och Nick Cave. Sorgen och kärleken vi delade. Texterna som man är egocentrisk nog att tycka handlar om en själv. Och det gör de då. Det har ingen betydelse att jag känner noll för honom idag, att jag tycker han är en tönt och inte kan fatta vad jag såg i honom(förlåt C! men jag antar du tycker jag har en bättre inställning än det andra exet...). Då var jag någon annan och han också och det ska hjärtat alltid minnas. Om det så bara är när det får sin dos Nick Cave.
Jag drar?
Nu är det så här att det finns ett jobb i Barcelona som är mitt om jag vill ha det och insikten att det är så jävla lite som hindrar mig från att åka dit och vara där till september dödar mig; en sista månadshyra här i Sverige, pengar till flygbiljett och nån tusenlapp att leva på till första lönen, att S inte längre har en plats i sin säng och jag behöver ha tjänat pengar innan jag kan betala en egen hyra. Jag är inte arg på er nu nu ni som har okej ekonomi, jag bara säger: Fattar ni att skiljelinjen går här? "Ahh, ska på festivaler i sommar, drar Berlin i höst...Vem vill vara kvar i Sverige och jobba inom vården, drar nog till London..." Jag vill ju också. Fan kanske ska ta jobb på helvetet Provoice och jobba ihjäl mig i sommar och bli deprimerad men beta av mina skulder och dra i höst istället. Skjuta upp studierna till våren. Vet fan inte om jag pallar att vara kvar här så länge till. Men det är ju nu, sommaren, som det skulle vara så perfekt. Jag orkar inte.
Framtid
Ah men det är ju klyschigt allt nu. Tankarna. Fast de är viktiga också. Jag har så mycket jag vill göra att jag blir helt sprängfärdig och jag växlar mellan lycka och framtidstro och förtvivlan. Liksom SNÄLLA, ge mig ett jobb. Så jag kan bli skuldfri. Så sommaren blir bra. Så jag kan leva fattigt sen och spara ihop till en laptop. Jag vill dra; till Barcelona mest. Jag behöver inte tryggheten det innebär att ha en bostad med sina saker. Inser det. Har fått erbjudande om jobb i Oslo. Kunde inte det kommit tidigare? Jag har en månads uppsägningstid och inga pengar att åka till Norge för. Jag sitter på min balkong och läser hela dagen. Det är också något jag vill göra, något som ska ta mig nånstans. Jag tänker att en höst i Uppsala med Litt vet inte blir så dumt. N/S vill flytta ihop med mig. Jag har hittat en lägenhet med fantastiska villkor åt oss. Fast kontraktet är på ett år. Kan jag vara kvar här ett helt år? Jag skulle kunna försöka; läsa Litt vet A och B, skriva och komma nånvart med det. Sen vill jag läsa reportagekurs i Stockholm. Eller så skiter jag i det och försöker gå lite kvällskurser i Photoshop och InDesign. Så jag kan dra till Berlin sen. Jag är ju så vansinnigt trött på Sverige. Stockholm lockar verkligen inte heller. Men allt handlar om pengar. Att jag måste lära mig ta en sak i taget. Att jag måste lära mig må bra utan henne. Att jag måste anstränga mig mer för att få jobb. Jag kan jobba så jävla mycket bara jag får ordning på min ekonomi och får råd med att förverkliga lite drömmar. Så anställ mig, jag blir din lilla löneslav.
Men jag behöver människor som tror mig. Jag behöver människor att jobba tillsammans med. Gemensamma projekt. En bra början om jag och N/S flyttar ihop. Bara en sån sak som att laga mat tillsammans med nån. Oh boy, jag saknar det så mycket.
Imorgon blir fixardagen. Nu läsa mer och sen för fan umgås med nån. Jag är redan sämst i världen på att vara arbetslös. Dagar med bara mig själv som sällskap, fy fan.
För jag har tagit studenten
Jag har tagit studenten. Det började med torsdag natt då jag gick och mötte min älskling. Vi stod på Råbyvägen mitt i natten och jag fick presenter. De finaste presenter! Många böcker. Vår litteratur; Joyce Carol Oates, Sarah Waters, Svinalängorna, etc. En tröja med trycket som jag tycker ska bli ett klädmärke. Fint kort. Bilder på CD-skiva. I Shot Andy Warhol. En flaska Martini.
Somnade fyra, alla tre i min säng och det var så sjukt varmt. Gick upp vid sex. Pigg. Lycklig. Sen var det fotografering. Min klassföreståndare sa "You are gonna go far young lady". Jag grät. Sen champagnefrukost med kanske halva klassen. Skriva i mössor och sånt. Sentimentalt och fint och roligt. Sen lunch och jag var rätt full. Sen halsade jag Martini på Gustavianums toalett och sen stod vi i hettan i anatomiska teatern och sjöng. Jag och Hanna med näsdukarna redo. Tal av rektor, få betyg. Vänta på att springa ut. Springa ut och det var kul, jag fick en skylt och det trodde jag inte. Bli fotograferad. Gråta mycket först när jag skulle säga hejdå till min favoritlärare. Sen åka flak, det var roligare än jag trodde. Sen hem och äta mat och dricka vin hos min syster. De hade ordnat så fint så ni fattar inte. Jag fick en cykel av Katja och Andreas!!! Sofia och Ivan var sena som fan för hon hade däckat på vägen sen hittade hon inte fast hon varit där flera gånger. Jag ler när jag skriver detta alltså. Baby.
Sen iväg och supa mer. Jag var packad. Sen fortsatte högstadie-beefen, så mycket mer än tidigare. Kvällen var verkligen inte särskilt bra. Gjorde detta: Skällde ut äcklet inför hela Lotuskön som var lång. Vi stod längst fram. Jag skrek och han hatade det och var feg och jag tvingade honom att radera mitt nummer. Sen rusade jag in ensam. hämtade mina tre glas gratis champagne i baren, slog mig ner vid ett bord med några okända och svepte champagnen koncentrerat medan jag grät av ilska. White trash-student om det nånsin funnits nån.
Snurrigt hela kvällen.
Hem sen och blev buren lite på Ivans rygg. Däckade. Vaknade av att de gick tidigt för Mora sen Barcelona igen. Idag är det söndag och det känns som att smaken av Martini inte försvunnit än. Mitt rum är satans hett och jag hatar det och har läst i Den tatuerade flickan hela dagen. Imorgon ska jag utföra nödvändiga sysslor med tanke på min nya ställning som arbetslös och icke-studerande. Sverige är ett skitland och jag behöver något större än det här.
And my heart baby is could and blue
Min mamma och min bror kommer på min student. Jag hade inte hjärta att säga nej mer och någon, förmodligen min syster, lånade ut pengarna som mamma aldrig har. Genast blev allt mycket jobbigare. Åhh jävla traditionsångest. Jag ville ju ju göra det här helt på mitt eget sätt men jag är ju inte hjärtlös till vilken gräns som helst. Längre.
MEN! Det är högsommar. Hanna sydde upp min klänning idag och den är så snygg. Jag har haft OC-maraton med Isa. Nu har jag hetsätit nudlar. Jag håller på att bli sjuk. Ska dammsuga och ställa undan teven. Hämta tältsäng hos Hanna. Duscha och tvätta håret och ha i inpackning. Fixa naglarna. Plocka ögonbryn. Bädda rent. Bestämma vilka strumpbyxor jag ska imorgon. Och så småningom, runt halv tolv, GÅ OCH MÖTA SOFIA OCH IVAN FÖR SNART SNART LANDAR DE PÅ ARLANDA. JAG DÖR AV LYCKA!!! Det blir nog inte många timmars sömn i natt.
MEN! Det är högsommar. Hanna sydde upp min klänning idag och den är så snygg. Jag har haft OC-maraton med Isa. Nu har jag hetsätit nudlar. Jag håller på att bli sjuk. Ska dammsuga och ställa undan teven. Hämta tältsäng hos Hanna. Duscha och tvätta håret och ha i inpackning. Fixa naglarna. Plocka ögonbryn. Bädda rent. Bestämma vilka strumpbyxor jag ska imorgon. Och så småningom, runt halv tolv, GÅ OCH MÖTA SOFIA OCH IVAN FÖR SNART SNART LANDAR DE PÅ ARLANDA. JAG DÖR AV LYCKA!!! Det blir nog inte många timmars sömn i natt.
But how she was before the tears
SOMMARNATT! Min hals värker och mina tänder. Snälla låt mig inte bli sjuk. Jag har nyss kommit hem från Hanna dude. Hon är så bra bland annat för att hennes fönster finns en minut bort och det kan jag knacka på sena kvällar när jag ser att det lyser och behöver gråta hos nån som vet att jag ändå är coolast i världen. Vi hade finaste samtalen. Hanna kommer jag kanske sakna mest med gymnasiet! Och ändå finns hon ju kvar såklart. Men att bli hungriga klockan halv tio och då berätta vad vi åt till frukost, att hetsa lärarna tjugo i tolv för att vi vill på lunch, att gå i raketfart till Boland, att äta upp snabbast och aldrig orka vänta på några andra, att hon alltid får förvara mina cigg och min tändare för att jag aldrig har fickor och hetsa henne att få dem när hon är seg med att ta på sig ytterkläderna. Att vara gnälliga ungar tillsammans. Att störa sig på exakt samma saker och möta varandras blickar utan att behöva säga något. Vår bänk i klassrummet. Åh de är tre tjejer som gjorde min gymnasietid och allra mest var det Hanna.
Annars då? Jag är så ledsen över saker. Det rör familj och student så därför tänker jag inte berätta mer än så, men det är jobbigt att göra människor besvikna som man borde älska men så kan man inte göra på något annat sätt. Jag orkar inte gråta mer över min fuckade familj och den sorgen och jag är oftast inte särskilt ledsen över det så fan att man alltid kommer hamna i de situationerna, igen, och igen, och igen. Vem var idioten som kom på att man måste älska sina föräldrar och ha massa förpliktelser mot dem? Vem var idioten som utrustade mig med ett blödigt hjärta, med medkänsla och dåligt samvete? Fuck.
Har också fönstret fullt av växter för att jag är sommarvakt åt en och fått överta de andra. Mitt rum är genast typ trevligt men vi får väl se hur lång tid det tar innan de dör. Det är en benjaminfikus, en avokadoplanta, en granatäppelplanta, en amaryllis och nåt mer.
Annars då? Jag är så ledsen över saker. Det rör familj och student så därför tänker jag inte berätta mer än så, men det är jobbigt att göra människor besvikna som man borde älska men så kan man inte göra på något annat sätt. Jag orkar inte gråta mer över min fuckade familj och den sorgen och jag är oftast inte särskilt ledsen över det så fan att man alltid kommer hamna i de situationerna, igen, och igen, och igen. Vem var idioten som kom på att man måste älska sina föräldrar och ha massa förpliktelser mot dem? Vem var idioten som utrustade mig med ett blödigt hjärta, med medkänsla och dåligt samvete? Fuck.
Har också fönstret fullt av växter för att jag är sommarvakt åt en och fått överta de andra. Mitt rum är genast typ trevligt men vi får väl se hur lång tid det tar innan de dör. Det är en benjaminfikus, en avokadoplanta, en granatäppelplanta, en amaryllis och nåt mer.
Sommarlov
Igår var allt skitbra. Jag var snyggare än jag nånsin varit tror jag. Avslutning på taket och lite tårar fällda. Sälja sex stycken Fräulein och få råd med folköl. Chilla i Stadsparken. Gå till Pink at Orange och få stämpel. Gå till Ekonomikum-parken och hänga med syster och systers pojkvän med vänner. N/S kom förbi en stund. Sälja två ex till. Känna sig vuxen för att jag och Miriam var väldigt städade och de flesta i sällskapet som var 22 och uppåt var dräggfulla. Gå till Orange där det kommit asmycket snygga människor(queerklubb klart det är snyggt folk då) och spelades asgrym trance och techno. Dansa. Träffa svenskaläraren!!! Eh jag och Miriam gjorde bort oss lite. Herregud vad skum situation. Jag hatade ju honom. Men vafan han är väl 30 eller strax under och nog gay kom vi på så klart han får hänga på Orange. Men det kan nog bli lite pinsamt på lunchen på fredag, haha. Sen kom syster med pojkvän och en kompis. Jag hejade på tusen bekanta. Kvällen avslutades med att få cykelskjuts till Staoil, hänga där och skratta åt Andreas och hans vän när de skulle beställa mat. Lagom fulla män alltså. Gulligt.
Gick hem från Statoil och det var helt ljust. Åt makaroner och var lycklig.
N/S älskar fanzinet, och jag blir så glad så glad så glad så jag dör. Nu till Stadsparken och grilla.
Gick hem från Statoil och det var helt ljust. Åt makaroner och var lycklig.
N/S älskar fanzinet, och jag blir så glad så glad så glad så jag dör. Nu till Stadsparken och grilla.
Tre års studier
Varit i skolan och städat ur skåpet, ätit en sista lunch på Boland och kopierat och häftat 20 ex av fanzinet. Min rektor råkade komma in i klassrummet när jag höll på som bäst. Jag fick hjärtat i halsgropen och hon sa "Skolans kopiator?" "Jaaa..." sa jag som man skulle göra till en mamma när man vet att man varit dum men vill blidka. "Haha, en sista aktion Mira" sa hon bara och stängde dörren. Fattar ni hur sentimental jag är nu eller?! Mycket kan man säga men lärarna är fantastiska och ett fantastiskt stöd får man på den skolan. Jag älskar dem. Sen hängde jag lite i klassrummet och kunde inte slita mig riktigt. De duktiga tjejerna som fixat motiveringar och utnämningar till ikväll åt alla lärare läste upp dem och jag började nästan lipa. De också. Ikväll är det skolavslutning på taket för hela skolan och då gråter jag garanterat. Sen ses vi aldrig mer, Internationella Gymnasiet.
På fredag får vi betygen på riktigt, men jag sneakade till mig min studieplan idag. Så här blev det:
Engelska A - MVG
Engelska B - VG
Engelska C - MVG
Estetisk verksamhet - G
Franska steg 1 - G
Franska steg 2 - G
Filosofi A - MVG
Filosofi B - MVG
Geografi A - VG
Historia A - MVG
Historia B - MVG
Idrott och hälsa A - VG
Kultur-och idèhistoria - MVG
Matematik A - G
Matematik B - IG
Naturkunskap A - MVG
Naturkunskap B - VG
Projektarbete - MVG
Psykologi A - MVG
Religionskunskap A - MVG
Religionskunskap B - MVG
Samhällskunskap A - MVG
Internationella relationer - MVG
Svenska A - MVG
Svenska B - MVG
Litterär gestaltning - MVG
Svenska C - muntlig och skriftlig kommunikation - MVG
Tyska steg 3 - MVG
Tyska steg 4 - MVG
Tyska steg 5 - G
På fredag får vi betygen på riktigt, men jag sneakade till mig min studieplan idag. Så här blev det:
Engelska A - MVG
Engelska B - VG
Engelska C - MVG
Estetisk verksamhet - G
Franska steg 1 - G
Franska steg 2 - G
Filosofi A - MVG
Filosofi B - MVG
Geografi A - VG
Historia A - MVG
Historia B - MVG
Idrott och hälsa A - VG
Kultur-och idèhistoria - MVG
Matematik A - G
Matematik B - IG
Naturkunskap A - MVG
Naturkunskap B - VG
Projektarbete - MVG
Psykologi A - MVG
Religionskunskap A - MVG
Religionskunskap B - MVG
Samhällskunskap A - MVG
Internationella relationer - MVG
Svenska A - MVG
Svenska B - MVG
Litterär gestaltning - MVG
Svenska C - muntlig och skriftlig kommunikation - MVG
Tyska steg 3 - MVG
Tyska steg 4 - MVG
Tyska steg 5 - G
Just like his wife when she was beautiful
Jag har börjat på ett inlägg kanske tre gånger idag. Så mycket har hänt att det inte går att skriva om, det är övermäktigt och jag orkar inte, och är så invecklat att ni inte kommer förstå alla turer ändå. Men det finns inget annat som rör sig i mitt huvud än det så jag antar att jag får säga något i stil med detta: Jag har tvingats förhålla mig till den mest patetiska situation skapad av de mest patetiska människor. Igår under dagen via sms och sedan på krogen. Jag var arg och liksom överrumplad av hela grejen, kunde inte tro det var sant att man kan vara 18 och faktiskt bete sig sådär pinsamt och elakt. Inte ens under högstadiet hade jag personligen ansett det vara värdigt mig. Idag har jag varit ledsen av samma anledningar. För jag hatar fega människor, och nu var det en person jag faktiskt tyckt om lite som var sådär feg. Och jag börjar inse att han var det genom hela vår ytliga korta bekantskap, och vetskapen att det kunde blivit något mer om han inte varit feg. Hans förlust. Jag har i alla fall min stolthet kvar.
Plus att jag blev utsatt för detta: "Är det du som är Mira? X har berättat mycket om dig, nej nej bara bra saker höhö" av typ sex snubbar under kvällen, och betydligt fler kastade blickar som betydde samma sak. Aldrig har jag varit med om något så obehagligt. Aldrig känt mig så horig.
Idag huvudvärk och sovit nästa hela dagen. Tre dagars festande har tagit ut sin rätt och jag känner lite tomhet över det här med studenten. Imorgon ska jag till skolan och städa ur mitt skåp och kopiera upp fanzinet. Jag är så trött. Torsdag kväll kommer världens bästa hit. Det blir underbart.
För vi ska ta studenten
Åh gud viilken störd helg. I fredags var det skiva. Middagen var ganska trevlig, även om maten var skamlöst dålig för det höga priset och jag inte hade riktigt trevligt förrän jag blivit berusad. Det hölls lite tal och det var bra att sitta vid Hanna för hon var lika sentimental som jag. Jag blev Klassens Åsikt med en okej motivering som jag tyvärr tappat bort och glömt. Efter middagen var det eftersläpp. Jag köpte billig öl som jag svepte och lite vänner och bekanta började dyka upp. Min syster kom med en kompis som bjöd på öl, vi var ordentligt fulla alla tre och det var kul. Sen hände en sak och jag snetände och blev arg, ledsen och barnslig och var på väg hem jättetidigt när jag blev tvungen att ta hand om en kompis som inte kunde stå ens. Polisen blev lite inblandad och det var hemskt. I det läget tyckte jag det var en utmärkt idè att gå till Palermo och träffa C och E. Efter en långsam fyllepromenad när säkert alla stirrade på mig för att jag hade ett sidenband runt mig, kom jag till Palermo för att upptäcka att mitt pass var borta. Jag var tvungen att gå ut igen och satte mig och grät utanför jag vet inte hur länge. För att jag inte hade några möjligheter att fixa nytt leg på månader och sommaren såg helt plötsligt ut att bli förfärlig. Så småningom samlade jag mig och gick in på Palermo och bad om att få låna toaletten åtminstone. Det fick jag och stod i toakön och berättade för alla snälla okända vad som hänt. Sen gick jag mot Lotus men satte mig och grät ännu mer en bit från Orange. Då hade jag även hunnit ringa polisen om mitt pass samt ringt Hanna och Miriam och varit arg och ledsen. Efter ett tag gick jag och mötte Hanna vid biblioteket. Då utspelade sig historien om "Hanna, Mira, Snubben och Gubben" som Hanna döpte den till. Det är märkligt vad man tycker helt störda situationer är normala när man är full. Efter det gick vi tillbaka till Lotus. Jag försökte skärpa mig men satt bara och grät. Sen kom en bekant och berättade att de fått in ett pass i baren. Det var mitt! Jag firade genom att köpa en öl och vara full och glad ett tag. Sen på nåt sätt träffade jag E igen och vi drog hem till mig vid halv tre-tiden. Där drog vi upp hennes cykel i lägenheten eftersom hon fick för sig att hon tappat nyckeln. Jag lagade makaroner, hon spydde massor och vi väsnades. Pinsamt! Det var den kvällen och var kanske inte så himla lyckad skiva men jag antar att jag får vara nöjd. Det var massor med folk och jag hade kul också.
Igår åkte jag och Miriam på en inofficell studentskiva med rika moderater. Typ. Det var en klass på 13 personer med bara killar, och jag och Miriam. I en vräkigaste villa jag vistats i. Jag trodde att jag skulle hata dem men nej. Mycket kan man kalla de där rikemansbarnen men otrevliga är de inte. Värden kom och skakade hand, vi blev bjudna på hur mycket sprit vi ville, vi fick också vara med på fiskdammen och få små flaskor Jäger. De höll lite tal och tyckte uppenbarligen om varandra och det var så fint. Det hade ätits trerätters middag och vi fick efterrätt som verkligen var helt fantastisk. Helt tydligt var de glada att få dit två tjejer och jag blev fullare än jag förstod. Jag, Miriam och vår kompis som bjudit oss åkte in till stan och Lotus där det var basement. Vår vän betalade våra inträden(själv kom han in gratis för att han har stamgästkort. Alltså fatta, tänk att Lotus vill vara Uppsalas motsvarighet till en Stureplanskrog och att den här killen vill vara stekare. Men snygg och trevlig är han). Jag köpte en öl till honom för att jag skämdes över hur mycket vi blev bjudna på. Sen minns jag nästan ingenting. Jag minns att jag dansade till trance och det var schysst. Jag minns att jag träffade ett gammalt ligg och var pinsam. Jag minns att jag spydde på toaletten och att jag träffade en bekant, att några vänner jag skulle träffa kom utanför och pratade med mig men jag minns inte vad de sa. Jag minns att jag snetände som vanligt och grät och att jag och Miriam bråkade med några killar i rökrutan men jag minns inte varför. Men jag sa "Fy fan vad ful du är" till en kille och slängde en glödande cigg på honom. Det var ju inte så smart. Jag gjorde säkert en miljon dryga saker till men som sagt så minns jag inte. Sen skulle vi hem och jag min idiot tycker det är en bra idè att åka taxi. Jag och Miriam hittar en kille som vill dela med mig men ehh han följde visst med mig hem. Han var en wannebe-stekare och hade säkert varit på Seven och var ful och tråkig och den sämsta jag nånsin varit med. Han kunde inte ens hångla okej. Herregud.
Som sagt så jävla störd helg. Jag vill prata med Miriam och få veta vad som hände igår. Jag vill sluta gråta på fyllan. Jag vill sluta sakna den där mannen jag aldrig hade, sluta behöva tränga bort minnena för att det gör för ont. Det är verkligen så, jag kan inte aktivt minnas för det gör så jävla ont. Och jag tar ut det på random snubbar som inte alls kan såra mig egentligen. Allt handlar ju om honom.
Nu ska jag göra rårakor. Senare idag ha ett samtal jag velat ha i månader och jag är rädd och det kommer göra så jävla ont. Kanske gör ytterligare en vän slut med mig idag. Men då får det vara så för den relationen ska bygga på kärlek, skratt och systerskap, inte ilska och besvikelse. Den ska vara nära och inte avmätt och ytlig. Då får det vara.
Igår åkte jag och Miriam på en inofficell studentskiva med rika moderater. Typ. Det var en klass på 13 personer med bara killar, och jag och Miriam. I en vräkigaste villa jag vistats i. Jag trodde att jag skulle hata dem men nej. Mycket kan man kalla de där rikemansbarnen men otrevliga är de inte. Värden kom och skakade hand, vi blev bjudna på hur mycket sprit vi ville, vi fick också vara med på fiskdammen och få små flaskor Jäger. De höll lite tal och tyckte uppenbarligen om varandra och det var så fint. Det hade ätits trerätters middag och vi fick efterrätt som verkligen var helt fantastisk. Helt tydligt var de glada att få dit två tjejer och jag blev fullare än jag förstod. Jag, Miriam och vår kompis som bjudit oss åkte in till stan och Lotus där det var basement. Vår vän betalade våra inträden(själv kom han in gratis för att han har stamgästkort. Alltså fatta, tänk att Lotus vill vara Uppsalas motsvarighet till en Stureplanskrog och att den här killen vill vara stekare. Men snygg och trevlig är han). Jag köpte en öl till honom för att jag skämdes över hur mycket vi blev bjudna på. Sen minns jag nästan ingenting. Jag minns att jag dansade till trance och det var schysst. Jag minns att jag träffade ett gammalt ligg och var pinsam. Jag minns att jag spydde på toaletten och att jag träffade en bekant, att några vänner jag skulle träffa kom utanför och pratade med mig men jag minns inte vad de sa. Jag minns att jag snetände som vanligt och grät och att jag och Miriam bråkade med några killar i rökrutan men jag minns inte varför. Men jag sa "Fy fan vad ful du är" till en kille och slängde en glödande cigg på honom. Det var ju inte så smart. Jag gjorde säkert en miljon dryga saker till men som sagt så minns jag inte. Sen skulle vi hem och jag min idiot tycker det är en bra idè att åka taxi. Jag och Miriam hittar en kille som vill dela med mig men ehh han följde visst med mig hem. Han var en wannebe-stekare och hade säkert varit på Seven och var ful och tråkig och den sämsta jag nånsin varit med. Han kunde inte ens hångla okej. Herregud.
Som sagt så jävla störd helg. Jag vill prata med Miriam och få veta vad som hände igår. Jag vill sluta gråta på fyllan. Jag vill sluta sakna den där mannen jag aldrig hade, sluta behöva tränga bort minnena för att det gör för ont. Det är verkligen så, jag kan inte aktivt minnas för det gör så jävla ont. Och jag tar ut det på random snubbar som inte alls kan såra mig egentligen. Allt handlar ju om honom.
Nu ska jag göra rårakor. Senare idag ha ett samtal jag velat ha i månader och jag är rädd och det kommer göra så jävla ont. Kanske gör ytterligare en vän slut med mig idag. Men då får det vara så för den relationen ska bygga på kärlek, skratt och systerskap, inte ilska och besvikelse. Den ska vara nära och inte avmätt och ytlig. Då får det vara.
Class of 2007
UPPDATERING: Han hade skrivit att vi "fått ögonkontakt och jag vinkade besvärat". HALLÅ HAN VAR OCKSÅ BESVÄRAD JAG ÄR COOL! N/S kallade oss fjortisar i alla fall och tyckte det var omåttligt kul att vi båda kastade oss över telefonerna för att berätta för henne. Med en minuts mellanrum. Haha.
Ikväll är det studentskiva! Det kan ju gå hur som helst men jag är sååååååååå peppad! Jag hoppas jag blir Klassens Feminist nu bara och inte det där andra elaka som de tänkte ta först. Seriöst då kastar jag bandet i marken, sveper vad jag nu har i mitt glas och hatar alla resten av kvällen. Eller nåt.
Först trerätters middag med alkohol till och sen 18:- för en stor stark hela kvällen, och vi har skiva med en klass till och det är fredag så massa random lär ju dyka upp, och de lär ju inte spela min efter deras mått okommersiella musik utan r`nb, Cascada och Gyllene tider. Huh. Och jag hoppas alla vänner jag tjatat på kommer och att det blir galen kalasfylla och att alla klasskompisar man inte kan tänka sig fulla kommer bli fulla och jaaa vad kul det ska bli!
Nu ska jag sova lite. Om några timmar gå till Hanna och svida om. Jag kommer vara 80-tal och jättesnygg hoppas jag.
Ikväll är det studentskiva! Det kan ju gå hur som helst men jag är sååååååååå peppad! Jag hoppas jag blir Klassens Feminist nu bara och inte det där andra elaka som de tänkte ta först. Seriöst då kastar jag bandet i marken, sveper vad jag nu har i mitt glas och hatar alla resten av kvällen. Eller nåt.
Först trerätters middag med alkohol till och sen 18:- för en stor stark hela kvällen, och vi har skiva med en klass till och det är fredag så massa random lär ju dyka upp, och de lär ju inte spela min efter deras mått okommersiella musik utan r`nb, Cascada och Gyllene tider. Huh. Och jag hoppas alla vänner jag tjatat på kommer och att det blir galen kalasfylla och att alla klasskompisar man inte kan tänka sig fulla kommer bli fulla och jaaa vad kul det ska bli!
Nu ska jag sova lite. Om några timmar gå till Hanna och svida om. Jag kommer vara 80-tal och jättesnygg hoppas jag.
