MACHT KAPUTT, WAS EUCH KAPUTT MACHT

Alltså kärlek. Jag är nog inte kapabel att ta emot den. Det kan verka som att jag är världens mest emotionella människa men det är ju bara i eget sällskap, eller när jag får teoretisera. Uppskattning har jag svårt för, och just nu, i det tillstånd jag befann mig i när jag cyklade mot Rackarberget med en klump i halsen och vid Johanneskiosken fick syn på mitt spöke som kan karva runt i mig bara genom att finnas, och vi inte ens hälsade, han var där bara som en påminnelse om en stor sorg, så är det lite svårt att ta att folk gillar mig. Tycker jag är rolig och smart och eh snygg? Ja tydligen gjorde nån mig till objekt. I vanliga fall har jag inte så sv¨årt med just ´tron ´på attraktionskraf´ten men just nu känner jag mig gammal i alla bemärkelser så det var underligt.´Jag vill det inte. Det känns billigt. Vill något annat.

Sen Palermo och mer kärlek. Nej jag pallar inte. Jag mår bättre än innan utejvällen, är glad men sorgsen och måste sova, flytta, lämna stan igen och inte komma tillbaka förrän i mitten av augusti då jag hoppas det känns som något jag kan uthärda igen. Det här var för mycket av allt jag inte orkar minnas.