MACHT KAPUTT, WAS EUCH KAPUTT MACHT

September! Idag vaknade jag efter att ha sovit typ tre timmar, pussade lite på en man och så utanför fönstret var det  klart och rent och gula löv, så vackert, och vi satt en stund och höll på med våra egna saker, skrattade, åt frukost, den relationen är så enkel och bra och nu har vi sex igen. Jag  gick hem till mitt fina kollektiv som hade stor underbar inflyttningsfest igår på min 20-årsdag och tentapluggade inte, men det var så rätt för jag ville bara surfa på känslan. Jävla underbara liv. Och nu synkar min mentala ålder med min officiella, jag är fan ingen jävla tonåring längre. Det märks på så sätt att den galna blöta pubrundan med min kurs i torsdags var jävligt trevlig men ett undantag, att jag hängde med mannen i fredags och gick hem sent när folk var på väg hem från krogen, och att jag var nyktrast av mina vänner igår och fick känna hur det var att ha kontroll när andra inte hade det. Jobbigt också för det var inte kul med allt. Maktlösheten att stå bredvid och titta på när en vän mår dåligt och inte beter sig som den vill och inte veta hur man ska hjälpa. Fast så här är det: Det här är en väntan på något större och bättre. Men en bra väntan.

Jag saknar saker i mitt liv, men det är okej. Jag är tveksam till saker i mitt liv och val jag gör, men det är okej. För det är så förbannat bra också. Igårkväll var hela kollektivet samlat i köket och hade skrattfest. Idag gick jag upp klockan sex och jobbade mellan sju och tio. Sen gick jag hem och lagade lunch och då ringde C och kom förbi och åt mat med mig. Jag bor verkligen så centralt att folk bara kan droppa förbi. Sen hade jag skittråkig och meningslös föreläsning och sen pluggade jag med mina kurs-polare. Vi gick igenom en gammal tenta och det verkar bli lätt, förutom fonetikdelen som jag verkligen inte kommer klara som det är nu, men jag har tio dagar på mig att lära mig. Jag lärde mig även fler synonymer på mäns och kvinnors könsorgan än jag ville veta. Lingvist-humor får lätt sexuella undertoner.

Jag gör inga förhastade val i relationer. Den ena mannen ringde och ville ses idag och jag avböjde, för jag behöver distans. Distansen kommer alltid finnas där, jag har insett det. Det är det som kommer såra. Den andra mannen har jag slutat ha sex med verkar det som och blivit enbart kompis med. Det känns också okej, även om jag skulle föredra om vi låg med varandra också.

Nä alltså! Har inget vettigt att skriva. Det som är vettigt skriver jag i andra forum. Nu ska jag kolla hur det står till med ekonomin.

Ahh shit. Det händer så sjuuukt mycket. Viktiga saker. Situationer som jag måste hantera. Vägskäl liksom. Sådant som är viktigt för mig som människa. Politik. Kan inte skriva om det tyvärr, men det är spännande och svårt, så jävla svårt.

Jag är inte kär. Jag kommer såra en person snart. Jag hatar intimitet, hur fan kunde jag lura mig att jag skulle kunna gilla det. Känslomässig alltså. Fysisk är trevligt. Jag tänker mycket på klass igen. Skolan är tråkig, jag kan inte motivera mig och fattar inte varför jag gör det här när jag inte hinner det jag verkligen är bra på. Det jag ska ägna mitt liv åt. Det suger lite men den här hösten får väl vara så. Jag mår så jävla bra för jag har med mig själv i allt. Måste umgås mer med mig själv. Det är för mycket socialisation nu. Onödig. Jag längtar efter att sitta hemma på helgen och läsa och skriva. Vårda det jag tycker är viktigt.

Å Sofia! När jag tänker på dig blir jag lycklig. Och vill slå alla som inte fattar. Han är läkarson. Det är ett problem, du vet ju. Jag kommer i höst, och då blir det SCUM.

Människor kommer bli sårade, och det är jag som kommer såra. Inatt drömde jag att jag träffade man efter man medan en annan väntade på mig, en hel kväll. Jag ringde och lovade hela tiden att snart komma men fortsatte sen. När jag till slut ringde för att verkligen träffa honom, hade han stängt av telefonen och gått hem. Jag vaknade med ett ryck och han låg bredvid mig. Alldeles för fin och skör för mig. Han hade drömt att jag inte ville ha sex med honom. Tydligare än så blir det inte.

Kanske kunde jag sluta vara ett svin. Kanske kunde sårbara människor låta bli att tycka om mig, för jag är inte att lita på och går upp i situationer och verkar som att jag lovar massor fast jag svänger jättefort. Kanske kunde mono-normen bara dö. Jag vill inte behöva välja! Men eh ja, hur hamnade jag här? Från noll till 200 procent på två veckor. Den här veckan ska jag begrava mig i studier och ta en paus från män lite.

Jag är så lycklig, med känslorna utanpå kroppen. Den här veckan har innehållt sådana MÖTEN. I torsdags gick jag ut och drack öl med de två rockerskillarna jag hänger med i skolan. Vi blev skitfulla och allt slutade med att jag låg med en trashig kille från Ludvika på min kursares soffa, efter att ha spytt i typ en timme ut från takterassen. Han hade tatueringar över hela kroppen(Foxy på kuken! HAHAHAHA!). Det var i och för sig lite pinsamt för nu har jag ju sabbat den professionella skolrelationen med min rökkompis. Knulla på hans soffa. Men mest var det så bra för jag blev lugn med dejtandet. Det kändes inte längre lika viktigt. Det var så skönt att få vara svinig och skabbig, det är ju en stor del av mig. Och ångesten jag haft över att eventuellt vara på väg in i en heterosexuell monogam relation försvann. Jag fick vara trashen. Inte spela något spel för att få någon att tycka om hela mig. Bara vara slampan utan att det gjorde något, sådär som det var förut. Gick därifrån på morgonen med ett lugn i kroppen. Sen var jag bakfull hela dagen och struntade i kvällens labb. Fick besök av E och C och vi hängde i köket och drack folköl och åt och hade finaste samtalen. Sen var jag på lite olika ställen, nykter nästan, och träffade en människa som berörde mig som ingen gjort på mycket länge. Vi stod på McDonalds i natt och jag torkade hans tårar och fick en tacksam och innerlig kram. Jag sa "Du är så fin för du har ingen prestige." Han sa "Tack för att du såg mig." Konstigaste grejen, det var overkligt och magiskt som i en film. Så stor del av min uppväxt och tonår mådde jag dåligt. Har varit djupt deprimerad. Försökt ta livet av mig. Det känns som mycket länge sen. För två-tre år sen när jag började må bra på riktigt var det viktigt för mig att ta avstånd från allt som var depressivt. Jag kunde inte ta andra som var deprimerade. Särskilt inte män. Jag har velat spy på de känsliga, djupa, ledsna pojkarna. Men det där svarta finns ju kvar i mig nånstans. Kommer alltid göra. Jag fyller 20 om två veckor och kan äntligen ha kontakt med det utan att hamna där. Plocka det som var fint med att vara känslosam och ledsen. Jag kunde ge den här killen det. Han gjorde mig lugn och hade sån sorgsen och genuin blick, åh ni fattar inte. (Du gör C, du gör det). Jag är fortfarande helt skakig. Det var ingen attraktion alltså, även om han är skitsnygg. Vi känner knappt varandra men jag vill ge honom allt jag vet om att ta sig upp och må bra.

Nu kom jag hit och läste ett så vackert mail från min älskade S. Hur skulle jag kunna tycka illa om mitt liv när jag har henne att älska och älskas av? Trots att hon är så långt borta och kanske ska ännu längre bort, över Atlanten, så har jag alltid oss att falla tillbaka på. Hämta energi från. Förstår ni vad jag menar med att jag inte fattar pargrejen, att hitta nån att höra ihop med som man knullar? Jag har ju det största med S. Fast dejtandet fortsätter alltså och det känns bättre än nånsin för nu har jag inte panik över det längre. Det är bara spännande nu. Vi ska ses imorgon.

Så hösten. I torsdags gick jag och pluggade på  Stadsbiblioteket på förmiddagen, gjorde ärenden på stan, läste Rodeo och drack kaffe vid ån i höstsolen. Jens Lekman-intervjun! Så himla fin! Jens Lekman har också läst Lingvistik! Jens Lekman är också nostalgisk och vårdar och putsar minnen! Sen hade jag skola. Jag får såna lyckorus av hösten i Uppsala, sådär som jag tror många känner om sommaren. Och min vardag nu - så bra! Nästa vecka blir det dock hårdplugg på bibblan. Jag måste lära mig rita träddiagram över frasstrukturer, urskilja konjunktioner från subjunktioner och plugga in alla jävla fonem. Det blir bra, jag är peppad. Idag ska jag köpa present till Jonas och gå på 20-årsfest med många jag tycker om. Imorgon träffa min dejt. Om S var i stan skulle livet vara perfekt. Jag är verkligen vuxen nu, det är så jävla fett.

Jag sitter hos min syster för att göra en grammatiklaboration eftersom jag struntade i skolan igår eftersom jag är sjuk, men jag bara njuter över att känna mig lycklig och äntligen börjat strukturera upp mig igen. Jag går upp tidigt varje morgon, äter frukost med folk jag bor med och sätter mig i allrummet och läser. Men det blir alltid en paus för te och mer häng i köket men de som också är hemma och pluggar. Det blir alltid en promenad för att köpa cigg. Städa lite. Laga lunch och prata mer och diska. Så går dagarna och jag kommer inte klara min tenta om jag håller på så. Dessutom har jag inte mått bra. Nu är det stenhård disciplin som gäller. Plugga på biblioteket. Inte gå hem förrän dagens kvot är uppfylld. Det är ju höst nu också; den speciella doften, luften. Jag blir lugn och lycklig.

Igår kväll var jag inte lugn och lycklig. Har överhuvudtaget inte varit det sen jag började dejta. Gick hem till Lilljonas som jag älskar för att han är så spontan, och firade hans 20-årsdag med öl och tvspel och blev lugn. Äsch jag tänker inte berätta om mitt dejtande. Relationer med män är knäppa och jag fattar varför jag inte velat ha en på typ tre år.

Det är inte Lilljonas jag dejtar alltså. Insåg att det låter så.

Ska väl plugga nu då. Ikväll syjunta i kollektivet med prinsesstårta och häng!

Jag har inte längre internet hemma, därav inga uppdateringar. Är hemma hos Katja och Andreas och lånar internet och försöker stävja min ångest som dök upp igår och inte vill ge med sig. Tänk att jag mådde så här varje dag i flera månader en gång i tiden. Fy fan.

Igår var det kulturnatt. Jag var hemma och pluggade hela dagen. Sen gick jag inte på Musikens Hus som det var tänkt utan drack lite öl och var på Orange och allt var bara inte roligt och jag hade ångest och träffade en person jag inte ville träffa vilket förstärkte ångesten och jag var hemma igen halv ett. Vaknade halv sju och kunde omöjligt somna om. Har gråtit ooch skakat och läst. Idag ska jag på stan och handla massor, sen plugga och vara nyttig för så gör man när man hanterar ångest på ett vuxet sätt. Jag fyller snart 20 och tänker alldeles för mycket på de 20 åren. Måste sluta minnas så mycket. Alla förluster.

Dejten gick så jävla bra och jag lyckades inte alls vara en fin flicka och blev typ blixtförälskad men nu känns allt bara dåligt och jag förväntar mig det värsta och så blir det här ännu en besvikelse att addera till hora-kontot. Visages Mind of a toy - story of my life. Nej icke namngivna kompis; jag kan inte känna sympati för att ditt ragg dissar dig när du har typ två flickvänner till och säger rakt ut att "Det här har aldrig hänt mig, jag blir aldrig dissad, jag är alltid den som har övertaget". MEN DÅ ÄR DET KANSKE NYTTIGT ATT VETA HUR DET KÄNNS. Dessutom var hon måttligt intresserad av berättelsen om min dejt för att hon var upptagen av att vara arg för att nån jävla brud inte ville träffa henne PRECIS NÄR HON VILLE. Tilläggas till historien ska att jag såg dem hänga senare under kvällen så det verkade ju inte så allvarligt. Man får inte säga så heller; att människor som alltid varit populära och fått dem de velat ha borde få känna hur det känns. Då är man missunnsam. Men jag vill bara att de ska förstå mig. Ja det gjorde mig arg och bitter i alla fall.

Skolan känns i alla fall bra nu. Boendet också även om det är värsta härvan och vi typ blivit lurade. Men jag gillar de jag bor med, lägenheten är fin och alltså LÄGET. Det tar fem minuter att promenera till Stora Torget. På balkongen har jag utsikt över Musikens Hus tjugo meter bort. Liv och rörelse och handla cigg på Sivia Matcenter tvärs över gatan. Åh.

Jag mår alltså väldigt bra också. Därav ångesten, skulle jag till och med kunna säga. Jävla skit jag är störd i huvudet.

Cigaretter är bästa ångestdämparen! Jag har panikpluggat inför första seminariet imorgon heela kvällen plus lite i morse(borde gjort det hela dagen men jag var ju tvungen att åka och jobba 4-timmarspasset) och paniken har stegrats över hur jävla svårt det är med fonetik och att jag inte fattar nåt och kommer bli underkänd och blablabla...Sen rökte jag en cigg på balkongen och blev förhållandevis lugn. Jag kommer vara så glad när det blir november och jag aldrig mer behöver syssla med fonetik(nu läser jag en introduktionskurs till Lingvistik, kursen efter är en 7,5 hp i enbart Fonetik...). Alltså det är kul det är bara så jävla svårt och så mycket att lära sig utantill. Jag är visst inte så bra på det numera. Plus att jag är sämst på symboler. På fredag har vi grammatikföreläsning, det ska bli skönt. Jag älskar grammatik.

Förresten jag kommer bli en sån där jobbig person i höst med tusen järn i elden som kvittrar att det "är så roligt, man får prioritera och se till att utnyttja de korta stunderna av vila till max". Eller kvittra gör jag kanske inte. Men jag pluggar heltid, jobbar 7 timmar i veckan och har visst nästan tackat ja till att ta upp tfnförsäljarjobbet i Östhammar igen(ytterligare 6 timmars jobb fördelat på två kvällar i veckan, utanför Uppsala), och jag har ju tänkt att vårda mitt sociala liv, göra ett till nummer av fanzinet, läsa skönlitteratur och rolig facklitteratur och typ resa. Jag tänker mig också att det ska gå. Skratta ni bara. Jag har levt på koffeintabletter och flow förut. Det gick då. Det ska gå nu.

Imorgon flyttar jag och sen ska jag på dejt! Haha. Dejt och dejt, vi ska dricka öl på nation och jag vet inte om det är en dejt men det är roligt att säga. Jag har förväntningar. Nu ska jag skriva en fanzine-text om Wilma i Vi som aldrig sa Hora. Nån gång ska jag också sova.

Jag är trött. Fonetik är svårt. Jag tror att jag kommer gilla Lingvistik och lära mig massa nya grejer och få en kompetens jag inte kunnat skaffa på egen hand, och så kommer jag vilja läsa Sociologi i vår. (OBS ångrar ej valet men jag tror inte jag vill ägna mitt liv åt det. En termin blir däremot finemang).

Min tjocka kursbok på engelska har roliga serier. Jag ska börja göra fanzine så fort jag flyttat in i nya lägenheten som jag förresten inte tänker bo i länge för det är verkligen inte mycket som är bra med det där och jag orkar inte förklara men så är det.

Jag håller på att repa mod för att "bjuda ut" en snubbe(hehe).

Förresten har läst Vi som aldrig sa Hora nu. Vilken fantastiskt dålig bok! Haha! Hur kan någon kalla den generationsroman? Den fick ju bra recensioner också. Helt plötsligt var litterär kvalitet helt oväsentligt, även för DN? Konstigt. Jag gillade Wilma iaf av massa anledningar, identifierade mig massor. Ska skriva om det. Men inte här.

Jo alltså, ett lugn. Det vill jag ha nu. Hålla fast mina vänner. Kontakta dem jag inte hörts med på länge. Vårda relationer. Hitta någon att ligga sked och pussas med. Producera saker. Konsumera kultur. Resa lite och träffa de jag tycker om som inte är här. Vad jag inte vill: Supa mig fördärvad särskilt ofta. Ha casual sex. Utsätta mig för situationer som stjäl energi. Hänga en massa på på internet. Äta dåligt.

Sen kommer det en dag när jag bara har totalångest av den här stan och det här landet och allt som är välordnat och tryggt. Då åker jag, och så blir jag genial och sånt och struntar i studier och karriär och allt som jag gör nu. Men den tiden är nån stans längre fram. Det känns härligt.

Det är så konstigt. Jag har aldrig tänkt så mycket som nu. Aldrig utvecklats så mycket och bit för bit börjat göra upp med all skit i mig, allt jag gör som är dåligt - för mig bara och för folk i min omgivning(asmycket grejer). Det har aldrig känts så bra. Men jag kan inte skriva om det. Märker när jag försöker, att texten blir något annat än det som finns i mitt huvud. Att jag blir precis sådär gnällig och självupphöjande som jag håller på att sluta vara, i det liv som inte är det  skrivna. Det är dåligt. Jag är en dålig skribent då. Måste öva. Öva öva öva.

T.ex: Jag skriver om att folk tror att jag är en dålig feminist pga av mitt utseende och livsstil och vissa åsikter. Det är ett problem tycker jag, mindre för mig och mer för feminismen. Men det är inte det största problemet! Såklart det inte är! Våldtäkter och att bli kallad hora utan att fatta att det är skit att folk kallar en det är mycket värre! Och många fler saker!. Personligen låter jag dem sällan ta mig längre. Personligen kan jag vara så säker och vilande i mig själv att jag ser att det bara är petitesser, och jag kan ändå samarbeta, utbyta grejer, tycka om, de som dömer mig ibland. Jag dömer ju dem också. Jag har ett kulturellt kapital och en tilltro till min intellektuella kapacitet så jag låter inte sådant göra ner mig. Men i texten blir jag gnällig. Tycker synd om mig själv. Förlåt för det. Likadant med pengar. Herregud! Jag har det asbra ju. I ett internationellt perspektiv. I ett svenskt ganska bra. Men så mycket sämre än många jag känner. Där föds ilskan när folk inte ser sina privilegium. Anklagar mig för att välja utbildning taktiskt när jag tänker på CSN-lån, att kunna betala tillbaka när den dagen kommer och att få ut så mycket som möjligt av den utbildning jag väljer. Jag blir mest bara arg när 18-åringar som bor i villa och skryter med sin internationella solidaritet inte fattar att alla inte bor hemma och slipper låna pengar och hävdar att CSN inte är som andra lån. Inte så mycket för att jag personligen blir sårad och känner mig dålig som har lite pengar. Förlåt om det låter så. Man för ingen kamp genom att gråta jämt, det vet jag ju. Jag är en jätteglad person. Och arg.

En annan grej: Det där jag skrev om tvåsamhet och förhållanden som jag plockade bort. Asdålig text för jag var inte säker själv och den blev bara bitter, dömande och självömkande. Får jag försöka igen? Jag tror inte på parförhållanden så som de oftast ser ut. Särskilt inte heterosexuella. Jag tror inte på att leva efter regler som man lärt sig av samhället och använda dem för att stänga in och begränsa varandra. Jag tycker det är djupt destruktivt och sorgligt ur ett samhällsperspektiv att människor vänder sig inåt varandra, i par om två. Och kallar det kärlek. Det är klart det är kärlek på individnivå. Ofta. Men det finns så många andra sätt, och de som lever de sätten blir dömda. För man ska hitta nån att tillhöra. Jag vill inte tillhöra nån! Hur kan man vilja det? Men mötet mellan två. Som ser varandra, med varsin blick som alltid förbli intakt, men också kan se med samma blick ibland. Det är fantastiskt. Poängen är att det inte behöver vara med någon man har sex med. Är kär i. Känner magpirr inför. Min kärlek till min bästis blir aldrig lika mycket värd som till en eventuell pojkvän eller flickvän. Hade min systers pojkvän bott utomlands så länge som min bästis har gjort så hade alla förstått och underhållit hennes saknad. Men vänskapsrelationer är ju inte samma som kärleksrelationer. För mig är det det! Det är tråkigt att samhället har så trånga definitioner och perspektiv på kärlek.

Jag längtade inte efter ett förhållande på mycket länge. For real. Jag kan egentligen inte tänka mig det fortfarande. Hur det känns att ha sex med någon man är kär i? Hur det känns att vara kär? Idealisera nån så mycket? Att behöva tänka på att man sårar någon om man hånglar med en annan?
Avståndet mellan min kropp och en annan kropp var guld värt. Knullade nån skabbig och vände ryggen till. Njöt sen av all plats i min säng. Jag är inte en fysisk person. Men nu har det kommit: Att jag bara har sex med samma person max två-fyra gånger. I berusat eller bakfyllt tillstånd. Jag är inte tjejen man vill bli ihop med. Hora-madonna. Alltså jag var glad över det länge. Jag ville inte vara tjejen man vill vara ihop med. Men nu vill jag få vara allt. Nu vill jag få ha ett stadigt och utvecklande sexliv med samma person. Nu vill jag veta hur det känns att någon tycker om både ens kropp och allt annat. Jag vill prova om jag kan kramas och hålla handen. Jag tror att jag inte kan det utan att garva och känna mig fånig, men jag vill prova. Det handlar också om samhället. Att det inte är okej att X säger till halva sin skola att han legat med mig och jag var en jävla slampa. Vi pratar sista året på gymnasiet här. Jag blir sårad och ledsen och arg för han spottar på fler än mig när han gör så. Han är det jävla patriarkatet personifierat när han gör så. Det är detta jag velat prata om. Och om att när jag upptäcker att jag har en period när jag vill prova hur det är att vara ihop lite(ja lite, vet inte om jag vill vara nåns flickvän som är monogam, det handlar fortfarande om en relation med egna regler), så står det mig inte till buds. Ingen vill ha mig. Förlåt för det självömkande anslaget här men det är sant! Jag är glad ändå. Men det gör mig ledsen. Jag skyller på samhället då, i min text. Men jag tänker också: Är jag ful? Ointressant? Omöjlig att känna förälskelse inför? Hur beter jag mig egentligen?

Det finns så många fler aspekter såklart. Killar är skit. De fattar aldrig som brudar gör och de är patriarkala. Ett heterosexuellt förhållande blir så ofta könsrollsfälla. Det är så subtilt och jag hatar det. Jag vill inte vara en tjej. Jag vill att det ska vara könlöst. För att överhuvudtaget hitta en man där man kan komma nära det så måste han ha tänkt och ha en vilja. Det räcker ju aldrig hela vägen men att vara med nån som vill ha uppdelning tjejer-killar är liksom omöjligt. Nu tänker jag att jag kan kompromissa. Jag gillar ju folk med puckade åsikter. Jag gillar folk som är extremt oreflekterat sexistiska, för man måste kunna separera om man ska åstadkomma saker och så. Eller man kan ju bli Valerie Solanas. Jag älskar Valerie Solanas SOO MUCH men jag vill nog inte bli som hon. Men fan det är jävligt svårt! Föraktet för jag kompromissar! Inte är hårdare! Står ut med grejer! Det är så jävla svårt. Men man måste tänka det. Se det. Använda sorgen och ilskan rätt. Försöka bli bättre. Ha överseende med sig själv när man har överseende mot män fast man inte borde. Och ibland vara hård mot sig själv. Svårt att veta när var sak har sin tid bara.

Hihi jag ska inte skriva mer nu. Det är lördag natt och ingen kunde/ville umgås med mig. Stackars mig! Hähä. Jag har inte tagit vara på den här kvällen för jag har bara velat sitta på Palermo och ta en öl eller två och prata lite skit. Dåligt Mira! Måste ta till vara på tid. Göra bra saker av nyktra kvällar. Jag är hård mot mig själv mest hela tiden, förlåt om det inte märks i mina texter. Det är för att jag är dålig på att skriva. Imorgon ska jag kanske skriva mer om sex. Nu ska jag sova ensam i en stor dubbelsäng. Det är rätt att jag är ledsen för att jag är ensam. Men det är bara en av alla känslor. Faktiskt bara en av många.