MACHT KAPUTT, WAS EUCH KAPUTT MACHT

Jag är så lycklig, med känslorna utanpå kroppen. Den här veckan har innehållt sådana MÖTEN. I torsdags gick jag ut och drack öl med de två rockerskillarna jag hänger med i skolan. Vi blev skitfulla och allt slutade med att jag låg med en trashig kille från Ludvika på min kursares soffa, efter att ha spytt i typ en timme ut från takterassen. Han hade tatueringar över hela kroppen(Foxy på kuken! HAHAHAHA!). Det var i och för sig lite pinsamt för nu har jag ju sabbat den professionella skolrelationen med min rökkompis. Knulla på hans soffa. Men mest var det så bra för jag blev lugn med dejtandet. Det kändes inte längre lika viktigt. Det var så skönt att få vara svinig och skabbig, det är ju en stor del av mig. Och ångesten jag haft över att eventuellt vara på väg in i en heterosexuell monogam relation försvann. Jag fick vara trashen. Inte spela något spel för att få någon att tycka om hela mig. Bara vara slampan utan att det gjorde något, sådär som det var förut. Gick därifrån på morgonen med ett lugn i kroppen. Sen var jag bakfull hela dagen och struntade i kvällens labb. Fick besök av E och C och vi hängde i köket och drack folköl och åt och hade finaste samtalen. Sen var jag på lite olika ställen, nykter nästan, och träffade en människa som berörde mig som ingen gjort på mycket länge. Vi stod på McDonalds i natt och jag torkade hans tårar och fick en tacksam och innerlig kram. Jag sa "Du är så fin för du har ingen prestige." Han sa "Tack för att du såg mig." Konstigaste grejen, det var overkligt och magiskt som i en film. Så stor del av min uppväxt och tonår mådde jag dåligt. Har varit djupt deprimerad. Försökt ta livet av mig. Det känns som mycket länge sen. För två-tre år sen när jag började må bra på riktigt var det viktigt för mig att ta avstånd från allt som var depressivt. Jag kunde inte ta andra som var deprimerade. Särskilt inte män. Jag har velat spy på de känsliga, djupa, ledsna pojkarna. Men det där svarta finns ju kvar i mig nånstans. Kommer alltid göra. Jag fyller 20 om två veckor och kan äntligen ha kontakt med det utan att hamna där. Plocka det som var fint med att vara känslosam och ledsen. Jag kunde ge den här killen det. Han gjorde mig lugn och hade sån sorgsen och genuin blick, åh ni fattar inte. (Du gör C, du gör det). Jag är fortfarande helt skakig. Det var ingen attraktion alltså, även om han är skitsnygg. Vi känner knappt varandra men jag vill ge honom allt jag vet om att ta sig upp och må bra.

Nu kom jag hit och läste ett så vackert mail från min älskade S. Hur skulle jag kunna tycka illa om mitt liv när jag har henne att älska och älskas av? Trots att hon är så långt borta och kanske ska ännu längre bort, över Atlanten, så har jag alltid oss att falla tillbaka på. Hämta energi från. Förstår ni vad jag menar med att jag inte fattar pargrejen, att hitta nån att höra ihop med som man knullar? Jag har ju det största med S. Fast dejtandet fortsätter alltså och det känns bättre än nånsin för nu har jag inte panik över det längre. Det är bara spännande nu. Vi ska ses imorgon.

Så hösten. I torsdags gick jag och pluggade på  Stadsbiblioteket på förmiddagen, gjorde ärenden på stan, läste Rodeo och drack kaffe vid ån i höstsolen. Jens Lekman-intervjun! Så himla fin! Jens Lekman har också läst Lingvistik! Jens Lekman är också nostalgisk och vårdar och putsar minnen! Sen hade jag skola. Jag får såna lyckorus av hösten i Uppsala, sådär som jag tror många känner om sommaren. Och min vardag nu - så bra! Nästa vecka blir det dock hårdplugg på bibblan. Jag måste lära mig rita träddiagram över frasstrukturer, urskilja konjunktioner från subjunktioner och plugga in alla jävla fonem. Det blir bra, jag är peppad. Idag ska jag köpa present till Jonas och gå på 20-årsfest med många jag tycker om. Imorgon träffa min dejt. Om S var i stan skulle livet vara perfekt. Jag är verkligen vuxen nu, det är så jävla fett.