Pinsamt
Det här skrev jag mest för att berätta att jag är en töntig tonåring jag också. Nu ska jag prova mina nya silvriga leggings som jag ska ha imorgon.
Förresten det roligaste är Miriam när sånt här händer. Idag bara "Jaha någon gammal sexpartner". Och när jag presenterade henne för en bekant på krogen en gång är det första hon säger "Har du haft sex med honom" så han hör och han skrattar för han vet att jag är en slampa och då fick han det väl bekräftat liksom. Vi hade sex samma kväll för övrigt så det funkar kanske? Fint att mina vänner känner mig så bra i alla fall.
En bra dag
Idag lämnade jag lägenheten halv elva på förmiddagen och kom nyss hem. Jag har gjort massa olika saker:
Fått klänningar uppsydda hos Hanna
Tagit ut 18856 kronor från banken
Betalat vår studentskiva
Läst tidskrifter på biblioteket
Vart på Myrorna med E
Kollat på en tråkig film hemma hos en snubbe(Fi-grej)
Hängt med fulla människor men varit nykter på två krogar
Haft sällskap hem med en nördig och trevlig snubbe som nog ville ligga. "Nu ska jag hem och äta makaroner, hejdå" sa jag och gick. Så hade jag kanske inte gjort om jag inte varit nykter. Dåligt beteende: Jag ligger ibland med folk jag inte är tänd på. Jag tänder på situationen och tycker att jag får ju sex så sällan och tänder på tanken att ha sex, så har jag sex och det är trevligt men hade varit trevligare om jag liksom tyckt personen varit attraktiv och inte velat spy dagen efter.
Min mage gör skitont för detta har jag ätit idag:
Frukost 9.30: Tre knäckebröd med mjölkfritt margarin. Kaffe
Lunch/middag ca 14: En ciabatta, 100 g choklad, en banan
Middag/nattmat ca 01: Jättemycket snabbmakaroner med ketchup, en morot
Inte så bra nej. Godnatt!
Söthjärtat
Jag läser gamla nätdagböcker från sommaren innan vi träffades. Jag kan inte förstå att jag levt så många år utan att känna dig. Att du inte ens funnits i mitt liv i två år. Det går inte att ta in. Jag är glad för att det känns så. Alltid du och jag, den enda tvåsamhet jag kommer acceptera och hålla fast vid. Och snart ses vi igen!!! Wieeee!!!
Jag har köpt en studentklänning idag. En silvrig i siden. Hanna ska sy upp den så den blir i alla fall lite porrig. Och nu släpper jag allt för nu är den här skitterminen över. Skitgymnasiet. Sen, tids nog, snart, ska jag bli den där ambitiösa du vet att jag kan vara. Tills dess läser jag böcker, dricker öl och kopierar upp vårt fanzine. Och betygen! Fucking jävla skitbra!
Vardag
Idag var vi på klassutflykt till Wik och vandrade i regnet och fick guidad tur på ägorna och slottet av min fina entusiastiska lärare. Jag åt bakverk som mina lärare gjort eftersom jag i vanlig ordning inte hade lunch med mig, jag blev i vanlig ordning skänkt en apelsin av en snäll kompis och drack kaffe och allt var liksom trevligt och gemytligt och alla gillade varandra. Typ.
Imorgon har jag naturkunskapsprov. I min hjärna har jag sommarlov. Dålig kombo.
Skambud
Fast S kommer älska mig om jag ser ut som porrskådis på STUDENTEN i anrika UPPSALA när vi springer ut från GUSTAVIANUM. Så för din skull älskling, för din skull.
I WANT YOU TO LOVE ME
Söndagen: Ligga på filt i min park, äta vindruvor, röka cigaretter och läsa Creme Fraiche. Jag älskar älskar den boken. Fan att hon blev tråkig sen. Tur att Birgitta Stenberg finns, hon verkar fortfarande leva som hon lärde.
Det här är så vackert och precist skrivet av Suzanne Brögger och så vill jag också bli uppfattad:
"Han var neurotisk i förhållande till konsumtion, auktoriteter, parförhållanden, pengar och släkt. Han var med andra ord neurotisk i förhållande till den brutalitet, med vilken samhäller vidmakthåller sig självt och förtrycker människorna. I förhållande till arkitekturen, i förhållande till byråkratin, han var neurotisk därför att man hade prioriterat bilarna framför fotgängarna, och för att man hade låtit maskiner bestämma över människorna som skulle sköta maskinerna, han var neurotisk på grund av de lagar som bestämmer våra vanor, på grund av de fängelsestraff, vi utmäter, han var neurotisk på grund av det hemlighållandesystem som vi tyr oss till för att förhindra att information och vetande kommer till allmän nytta, han var neurotisk därför att snutarna sa "du" till alla mörkhyade, han var neurotisk i förhållande till den underdånighet som visas av den som väntar på drickspengar, och den vulgära ironi som kommer i dagen, om det ändå inte blir några drickspengar, och på grund av bombanfallen över Haiphong och på grund av Rolls Roycer för 40 miljoner.
Eftersom det enligt min mening gäller att ha sina neuroser där kampen står ute i samhället, kunde Guy inte vara bättre disponerad. Guys vanvett älskade och respekterade jag, för det var all ära värt."
Alla dagarna i solen
Jag hade det så bra igår och jag är så glad för jag behöver inte ingå i de där sammanhangen jag hatar. Bästa insikten! Jag är glad för mina vänner som inte är intrigmakare utan godhjärtade och enkla. Jag är glad för min nya vän som fattar det mesta man behöver fatta. Jag är glad för att jag vet vad jag håller på med.
SCUM
Och så stannar man som något helt annat. Ingen som uppskattar mina tankar, på allvar.
Eller jo. Förutom älskade S finns det ju en. Hon förstår nog inte allt, hon är inte så intresserad och hon fungerar inte som jag. Men hon förstår att jag är smart, hon förstår att när jag gråter så är det bittra tårar över ett helt jävla samhällsystem som kör över mig nu, hon hör att jag är arg och tror på mig själv. Hon vet att jag har självinsikt och inte är destruktiv, att jag är stark och alltid vill må bra och är SEG. Att jag har ett fett jävla självförtroende. Hon behandlar min sorg osentimentalt och säger att det är inte att ge upp att gå hem. Men hon förstår att det gör ont att vara ensam. Sen kan hon ändå skratta åt mig när jag köper en öl fast jag inte har råd med motiveringen att "De spelade ju There is a light that never goes out, jag kunde inte dansa seriöst till den jag var tvungen att köpa en öl för att stå ut, det är DJ:ns fel". En sen kväll för några veckor sen när jag gick och knackade på hennes fönster, utom mig av sorg för att min vän sen sju år tillbaka gjort slut med mig, sa hon så här: "Jag vet ingen som kan vara så glad samtidigt som jag vet att du mår dåligt och har det jobbigt, ibland låtsas du väl men jag tror verkligen du ofta ÄR glad också". Hon har fattat och för allt detta älskar jag henne så mycket.
Var på en förfest sen och fick veta en hemsk sak som fortsatte att sätta standarden för kvällen. Jag avskyr min klass och gymnasiet och jag längtar så jag dör efter att sluta och få skapa andra kontexter. Eller vara utan det, bättre än jävla kuk-skolan i alla fall.
Sen fick jag ångest på Orange av alla indiemän och jävla kuk-Uppsala och kuk-Sverige och snygga indietjejer och äcklig man som säger till en kompis att hon är ofeministisk för att hon var för utmanande klädd och för ung för att fatta saker. Sen sa han till mig att "Jaa det är ju du som satt och grät på andra sidan gatan". Ehh jag pratade i telefon och rökte och lyssnade lite på min MP3 men det vet vi ju att en ensam tjej är full och ledsen! Idiot. Sen pratade ingen av Miriams indiemän(hon hittar alltid indiemän som gillar henne, nya varje gång) inte med mig. Som vanligt alltså.
Jag lyckades nog inte formulera så bra, men haja att behöva NÖJA sig och att vara ensam om allt som är viktigt. Som när man var liten, då var det roligt att läsa böcker som ingen hört talas om ha sina små egna universum. Eller vara den enda som gillade ett band. Nu översätter jag det till politik och då är det inte roligt att vara ensam. Faktiskt.
Ikväll ska jag på Fi-möte och Fi-fest. Jag är rädd. Livrädd! För jag vet att jag kommer bli arg och ledsen och känna mig dålig. Men jag tror det blir bra. Jag måste göra det.
SCUM
Fundera på detta tills imorgon när jag är nykter och orkar skriva om den här jävla dagen och kvällen: Kan man stå ut med att människor man tycker om har helt andra grundvärderingar? Vad gör man med vetskapen om att man står ut för att man inte har något bättre? Att man måste nöja sig? Vad gör man när man känner sig smartare än alla sina vänner? Det är inget trumferande i det det är en jävla sorg! Och att gå hem nu, när det ljusnar, dessa vakcra tidga majmorgnar och syrenen sticker i näsan. Förra året gick vi tillsammans och det var vackert. Kom hem älskling, jag vissnar.
Självhatet
Det är så läskigt, att smala tjejer jag känner tycker att de är gigantiska. Feta. Jag har också en ätstörning sen åtta år tillbaka, obehandlad och oläkt och jag kämpar mot den dagligen, men den ser i alla fall inte ut så .Jag har inte en skev kroppsuppfattning. Jag svälter mig inte. Jag har tänkt mycket på kropp och utseende idag men nu orkar jag nog inte skriva nåt. Nu vill jag bara gråta. Fan. Får läsa lite Suzanne Brögger och röka på balkongen. Hon var cool, hon knullade och hatade inte sin kropp vad jag märkt. Om hon gjorde det var det på det där sättet som alla geniala kvinnor hatar den på: nyktert, distanserat, bittert, med kärlek också, och så medvetna om vad som orsakar hatet. Jag inbillar mig att jag är likadan. Det betyder inte att jag inte tycker det är svårt. Jag tänker till exempel ofta på att sex skulle vara så mycket bättre om jag inte hade det där kroppshatet. Allt som begränsar förmågan att njuta av sex är djupt sorgligt. Det sorgligaste av allt, tycker jag nog.
Det värsta är att jag kan bli arg på de där tjejerna också. Typ: JAG VÄGER SÄKERT 20 KILO MER ÄN DIG, DU SKA VARA GLAD, DET ÄR ETT HÅN MOT MIG, MÄN ÅTRÅR DIN KROPP, SKÄRP DIG FÖR FAN. Fast det fungerar ju inte så.
SMART
Heheheh, min syster igår när jag berättade att jag fick MVG på muntliga svenskapresentationen som jag skrev ihop manuset till klockan tolv på natten, övade en gång på, försov mig till och gjorde sömndrucken och utan ambition: "Du har verkligen glidit genom hela gymnasiet." Ja haha. Gött.
Eller jag ljög lite. Klart jag har kämpat. Men inte med skolämnen.
Eller det beror hur man mäter. En del människor lägger ju inte ner nån tid alls på skolan. Det har jag ändå gjort.
Okej förlåt, vad dryg jag är. Ni med färre MVG kan ju trösta er med att vara jämnare kanske. Jag har fler MVG än Miriam t.ex, många fler, men hennes snitt är säkert bättre. VHS skiter ju i allt annat än behörigheten och poängsnittet, så det här är bara för mitt ego.
FÖRAKTET
Igår åt jag middag hos min syster, kollade på House, hyrde film och åt godis. Hennes kille är i Italien. Jag älskar min syster. Lite state of the obvious kanske men jag ville bara säga det. Vi såg en film om våldtäkt och grät massor. Sen pratade vi om vilka vi känner som blivit våldtagna men man inte vet om. Och vilka män vi känner som våldtagit. När jag gick hem sen blev jag utsatt för ett väldigt gulligt och tafatt raggningsförsök. Först blev jag rädd med tanke på vad jag hade i tankarna men det var okej. Synd bara att det är självklart hur man reagerar på sånt. I en fin värld skulle man kanske inte behövara vara så misstänksam mot främmande män. Jag gillar oväntade saker och när jag är full tycker jag allt sånt där är väldigt spännande men det går liksom inte när man är nykter. Fast ja, de flesta människor och särskilt snubbar är ju tråkiga så förmodligen missar man inte så mycket.
Så här skrev Ronny Nilsson i Stockhoms Fria i en recension av Åsa Linderborgs "Mig äger ingen":
"Jag vet inte om hennes far hade gillat denna bild av honom. För han är en ganska tragisk figur. En av dessa ur arbetarklassen som klagar på sin lott, men är den förste att stå där med mössan i hand och bocka och tacka när förmannen delar ut lönekuvertet. Det finns ju en idealisering av arbetarklassen, inte minst inom vänstern och fackföreningsrörelsen. Den starke, organiserade arbetaren som står på sig, som äger integritet, som aldrig är främmande för att ta en diskussion med chefen om arbetsvillkor denna inte är nöjd med. En arbetare som diskuterar politik på kafferasterna, är påläst och kan sin Marx, som är aktiv i facket, skyddsombudsman och på fritiden läser på ABF. Tyvärr är nog bokens Leif mer vanlig. Eller den typen som hellre pratar sport eller vilka teveprogram man sett kvällen innan: schlagefestivalen, Idol eller Bingolotto. Man kan lägga en slöja av alkohol kring sina trista liv som underklassare, eller så kan man beslöja eländet med teve eller sport. Debatten om att det inte finns en arbetarklass i Sverige längre har väl ebbat ut. Men kanske är det så att det som idag saknas är ett klassmedvetande, den okunnige proletären gör sig själv som slav under sin okunnighet."
Ronny Nilsson verkar i alla fall tro att ingen arbetarklass läser Stockholms Fria, annars skulle han väl aldrig skriva sådär? Han verkar inte känna nån arbetarklass heller. I alla fall ingen som han tycker om. Det där är det mest föraktfulla jag läst på år och dar. Jag känner inte igen den där bilden på nån arbetarklass jag känner, och jag känner ändå en hel del. Jag vet att det där är bilden av den obildade arbetarklassen men jag har ärligt talat aldrig stött på den i verkliga livet och tycker kanske att om den stämmer in på någon så är det väl medelklassen som har pengar men skiter i det där med kultur. Jag vet inte vad det är för supermänniska han tycker att arbetaren ska vara "diskuterar politik på kafferasterna, är påläst, kan sin Marx, som är aktiv i facket, skyddsombudsman och på fritiden läser på ABF". Förlåt men det orkar man när man har ett fysiskt krävande jobb? När man kanske jobbar svart på fritiden med att laga folks bilar för att dryga ut kassan? Och vad är det för fel på TV och sport? Och vad bra att Ronny Nilsson vet hur livet som underklass är! ELÄNDE! NI SKA HATA ERA TRISTA LIV OCH ENGAGERA ER I FACKET OCH KÄMPA FÖR ATT DET SKA BLI BÄTTRE. För det vet ju alla att man inte kan vara nöjd med att vara arbetare?
Det är klart det är synd att så många inte ser det strukturella i sina pissiga arbetsvillkor och försöker göra något åt dem, men det är väl mer systemet än människorna det är fel på. Och jag kan verkligen fatta varför man lockas av borgerlig propaganda. För att den säger att man kan ta sig upp, att vem som helst kan det. Det är ju inte sant men kanske skönare att förstå än att man tillhör den klass med minst priviliegier i samhället. Det handlar inte om människors dumhet. Och jag blir på allvar så jävla ledsen över att det ses sådär på arbetarklassen inom vänsterpressen, och inom vänstern. De vet inte sitt eget bästa, och vi kämpar för dem ändå och de bara dricker alkohol och kollar på Idol. Som att inte medelklassen gör det. Här kommer en sista grej: Klassmedvetande kan se ut på många sätt. Man kan ha läst på universitet och man kan ha läst Marx och vara teoretiskt skarp. Och man kan ha struntat i det men ha kunskapen som springer ur verkliga erfarenheter. Är den första bättre än den andra? Det tycker jag nog inte.
Det är nu det slutar
Nyss läste jag en så föraktfull grej i Stockholms Fria, i en recension av Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Killen som skrev den var säkert miljöpartist. Medelklass i alla fall och jag ska citera lite sen när jag har tid och vara lite arg(cliffhanger). Men först ägna mig åt skolarbete.
PS det är underbart grått milt regnväder och doftar gräs och syren och jag blir alldeles alldeles lugn och lycklig DS
PS2 hämtat studentmössa idag och det känns helt undebart DS2
Det är nu det börjar
Good girl, bad girl
Jag pastar in fylleinlägget jag skrev förra lördagen för det måste vara här, för det är så på riktigt och allt allt allt handlar tyvärr om det nu.
Men jag förvånade mig själv genom att göra ett bra val. Ingen ville gå ut och jag hade i tankarna att gå till V-dala och försöka tjata in mig. Hade det gått så hade jag köpt billig öl och försökt hänga med några människor som är där och det hade förmodligen slutat i katastrof och jag hade varit inte bara ledsen som nu utan ha tappat självrespekten igen. Det är så enkelt att göra det. Eller jag vet inte om det handlar så mycket om självrespekt. Alla möjliga försöker jämt tillskriva mig det, att jag inte har någon självrespekt. I förhållande till sex, och människor jag har/har haft sexuella relationer med. Det gör mig arg för det görs med glasögon som dömer och tror sig ha färdiga svar på hur man ska bete sig. Kom inte och berätta för mig om internaliserat patriarkat liksom, jag har tänkt mer på det än de flesta och är radikalare än jag låter de flesta fatta. Men jag kan inte ha normala relationer med män jag har sex med för, tja, jag tycker inte vi är där än, att de är där än. Därför konstruerar jag mig själv som en patetisk alkoholiserad slampa ibland för att då får de bara lite av mig och jag kan leka med den rollen i oändlighet, jag älskar den, den är jag och jag låter alla få veta det så jag rensar ut de som inte fattar och vill ha allt. Det intellektuella och det trashiga. Det vill nästan ingen, inte ens medvetna feminister, särskilt inte dem vill jag nästan påstå och därför är jag ensam ikväll typ. Men jag försöker ibland, tänker att jag vill testa att vara respektabel. Så går det inte bara. Igår träffade jag ett gammalt ragg som jag hade för 2.5 år sen när jag var ny i den här stan, deppig 17-åring och rätt oskuldsfull. Han betydde rätt mycket för mig ett tag då fast vi bara sågs två gånger. Igår gick vi hem tillsammans och det var väl trevligt och dagen efter, jag vet inte, jag pratar sex med människor, erfarenheter. Jag är äcklig! Men jag får inte vara det för jag är tjej. Det är så enkelt. Och jag kan inte låta bli för det är jag men så vill ingen nånsin träffa mig en gång till för man träffar inte Horan igen. Det funkar så fortfarande. Det är så pissigt.
Men i alla fall, ikväll gjorde jag ett bra val för fan, det sliter lite på min själ att ingen förstår det här utom hon som bor i Barcelona och som jag hade ett liv med tidigare och att hon inte är hos mig gör det svårt. Jag vet att jag måste skydda mig själv, jag har kommit dit nu. Men jag ÄR dålig på det, jag går över gränsen ibland. Bara jag vet var den går och ingen ska tala om för mig att den ligger på en annan plats. Men jag har fått höra det, av en nära vän: Jag undrar var dina gränser går, om du har några och jag tycker det är otäckt. Men sluta skriva över dina gränser och dina värderingar på mig liksom! Och sluta hata mig om jag nån gång passerar dem. Till och med om jag gör det ofta. Det är min ensak. Eller det är hela samhällets också men jag vet det. Poängen nu är hursomhelst att det är enkelt att konstruera sig själv på det där sättet för ingen kommer åt en då och man älskar det också för att det är en del av en, men det kan slita på en också och jag kan typ inte söka rusherna det ger ibland också nu för alldeles för mycket har gjort mig besviken de senaste månaderna. Nu ska jag gå och slå upp en grej i Bang. Om vad du gör får de dåliga flickorna att skämmas, vems agenda är det då du uppfyller? Tara Hardy, "femmepoet och hjältinna" som Ulrika Dahl kallar henne. Detta är det som gjort mig besviken de senaste månaderna. För ni planterar skam i min kropp när jag egentligen inte har någon. Ni får mig att skämmas över att jag inte skäms! Och jag är ensam ikväll fast jag inte vill vara det och det är åt helvete för jag kommer aldrig bli en lagom tjej med längtan efter ett monogamt kärleksförhållande. Jag vill ju ha hela himlen och få vara så här. Och ja, jag är lite full och det där att jag skulle vara mindre privat här var ju en önskedröm. Jag vet inte hur man gör det. Hur man skiljer på privat och politiskt. Det är ju samma.
Ni förstår, jag har inte velat göra anspråk på att vara en dålig flicka. Jag tycker det är äckligt att vara feminist med kulturellt kapital och vetskapen om att man kommer klara sig bra på universitetet, och försöka göra anspråk på det. Men så insåg jag att det är så. Det gör så ont och jag blir så förbannad av att kunna tillämpa alla de där teorierna på mig själv. Min självbild och andras bild, såna som möter mig på krogen, de relationerna, diffar just nu så jävla hårt. Jag brukar ju älska att glida på det men nu är jag så uppgiven. Igår satt jag och en vän på en uteservering med några indiemän vi knappt känner. Alla gillade min vän för hon är snygg, trevlig, rolig och svårfångad för att hon har kille. Vi var flamsiga och fåniga båda två men jag kände mig som hon alla tycker är jobbig, och så sa min vän att "Hon har legat med flintisen, han är äcklig", och alla visste vem det var och jag vet inte varför jag reagerade så starkt. Men jag blev sur och skämdes, sen blev jag arg och lämnade sällskapet och jag vet inte om jag sa det till min vän när vi pratade ut sen, men jag vill själv bestämma när jag blir slampan. Och jag ville inte bli det bland de här indiemännen. Inte igen. Just nu känner jag mig som slampan enbart, för att jag inte har rätt kontext att röra mig i. Jag har några nya ytliga bekantskaper som är mer feministiska än de vänner jag hänger mest med, men jag känner mig gammal i snacket, jag är trött på det. Jag känner mig som killen i min högstadieklass som var så smart på matte att han framstod som dum för att hans hjärna funkade annorlunda, på en annan nivå. Det låter förmätet att göra den jämförelsen men FUCK THAT! Jag känner mig så. Och så har jag min gamla feministpolare som jag är så besviken på. För att hon får mig att skämmas. Det är fortfarande ett problem! Karin Eder-Ekman skrev såhär i Bangs 80-tals nummer:
Andra sidan av myntet - och nästan ännu mer frustrerande - är de som fejkar modekoll under feministisk flagg. "Istället för att helhjärtat kasta sig ut i politisk handling har västerländsk feminism fastnat i interna gräl om vad som är en passande klädsel för kampen" skriver Katrine Kielos i vad som måste vara årets mest konstruerade analys av "kvinnorörelsens utseendefixering"(Rodeo nr 7/2006). Som om Kielos, på allvar, tror att det finns ett feministiskt moderåd som på årsbasis dikterar kvinnorörelsens aktivistgarderob.
Jag minns att när jag läste det där i höstas kände jag mig dum, för jag hade tänkt så. Nu blir jag arg för det är så jävla blint och osynliggörande att hävda att det inte finns några problem med det där. Och det gör det kanske inte inom den intellektuella feminismen och i media. Men det är ett problem på gräsrotsnivå. Jag kan räkna upp många som tycker att feminima attribut per definition är patriarkala och dåliga. Människor som är engagerade i Fi på lokalnivå som tycker så. Människor från politiska ungdomsförbund, särskilt Grön Ungdom för det är det jag har mest koll på. Ofta "fina feministkillar". Inte vill de ha en vulgär blondin i kort kjol, de vill ha en smal naturligt snygg tjej i svarta jeans och Converse. Är de någorlunda insatta i hora/madonna-problematiken så försöker de att inte skylla på kvinnorna som klär sig så utan strukturerna. Alltså inte Linda Skugge-style. Men det fungerar dåligt, det skiner igenom. I helvete liksom att ni inte dömer mig för det! Jag känner mig i alla fall dålig och det ligger inte bara hos mig. Det är såna vänner som säger till mig i en diskussion om bröstoperationer där jag påpekar att jag har så stora bröst som en del opererar till, och får höra att du kommer säkert få ryggproblem också. Fortfarande ivern om det naturliga fast man aldrig skulle ta ordet biologist i sin mun, fortfarande uppdelandet av bra och dåligt och det uppenbara ointresset för att ta reda på mina motiv. När jag har en hel teori i ryggen. Som har sitt ursprung i dekonstruktion och queer, samma queer som de här feministerna säger sig älska. Fuck att det inte är ett problem! Jag sitter ju här och ifrågasätter mig själv, mitt liv och hela den feministiska kampen för att det är ett problem. Jag har inte gett upp än att ta en plats i feminismen. Aktivism och kamp är för viktigt för att ska låta mig hindras. Men jag är skeptisk till om jag kommer lyckas med att känna mig välkommen.
I won`t stay here, it reminds me of you
Ambitionen var att vända tillbaka dygnet men det gör sig inte så lätt. Jag har börjat på och nästan avslutat en fantastisk bok som känns i hela kroppen, som en oro, jag mår lite dåligt av den men det är bra tror jag. Sen: Hur somnar man? Jag går och diskar all disk och gör rent i köket. Röker en cigarett på balkongen och blickar ut mot våldtäktsparken. Tystnaden är öronbedövande, det är för sent för fulla människor på väg mot krogen och för tidigt för att de ska vara på väg hem. Allt som hörs är långtradarna på E4:an och musiken inifrån lägenheten. Jag kan spela musik så här dags för han jag bor med är och tävlar i SM i Poetry Slam hela helgen. Jag hoppas det går bra. Mina tankar är huller om buller; jag minns fragment av saker. Förra årets Kristi Himmelfärdshelg som var bland det bästa jag upplevt. Jag i januari på Gironas flygplats på väg hem, smutsig och illaluktande i stilettstövlar och med bakfyllan sakta kickande in nån timme innan planet gick. Jag ville inte åka hem och jag vill fortfarande tillbaka. Hade jag bara inte haft mina skulder och kanske 5000 spänn undanlagda hade jag gjort det. Sagt upp bostaden, inkvarterat mina saker hos min syster och dragit efter studenten. Till S och ett liv så mycket bättre än det här. Istället får jag bita ihop och tänka att allt jag gör ska styra mig från den här staden. Ja just det. Jag lyssnar på Kristofer Åströms What I came here for. När jag åkte från Växjö för att flytta hit spelade jag den i bilen. För 2 år och 9 månader sen. Det var uttänkt, jag ville ha ett soundtrack till min flytt. Så har jag hållt på länge. Regisserat mitt liv och försökt skapa perfekta scener. När jag lyssnar på musik brukar jag tänka på om det skulle vara ett bra soundtrack till en film. Jag är otroligt självmedveten också, det hänger ihop. Jag tror det har sitt ursprung i alla böcker jag slukat och önskan att livet ska vara som i böckerna. Sen upptäckten att man kan hjälpa det lite på traven. I hope I get back home when I`ve found what I came here for. Jag vill inte bo i Upppsala mer, men det finns ingen bitterhet eller panik. Som det var och fortfarande är med Växjö. Jag har inte direkt bråttom, älskar fortfarande staden. Men jag är klar med den, och även om jag på senare tid funderat mycket på vad det egentligen var för liv jag byggde åt mig här, så är jag oändligt stolt för den jag blev. Nu måste jag vidare. Har alltid varit så, kommer alltid vara så.
Igår när jag och en vän drack öl och kollade på Top Model berättade jag nån historia, minns inte vad nu, men den inkluderade min styvsyster som jag hade i några år och älskade högt, kanske näst högst i världen ett tag. "Har du en styvsyster?" undrade min vän förvånat. Det är sådant som gör mig både sorgsen och glad, beroende på vilket humör jag är på. Förstår åtminstone att jag inte är så dumdristigt och ointressant öppen som människor och ibland jag själv tror. Det finns så mycket de människor jag delar mitt liv med nu inte har en aning om, så många liv jag levt, stora händelser, människor som räddade mitt liv och jag träffar de aldrig längre. Från dag ett i den här staden har jag hållt benhårt på det: Berättar endast enstaka historier ur mitt förflutna, om min familj. Jag klarar inte av att vara ett skrivet papper och därför ska jag härifrån.
Det här blev otroligt självupptaget men om det är någon gång man får vara det så är det väl tre veckor innan studenten? Vi säger så.
