Good girl, bad girl
Jag pastar in fylleinlägget jag skrev förra lördagen för det måste vara här, för det är så på riktigt och allt allt allt handlar tyvärr om det nu.
Men jag förvånade mig själv genom att göra ett bra val. Ingen ville gå ut och jag hade i tankarna att gå till V-dala och försöka tjata in mig. Hade det gått så hade jag köpt billig öl och försökt hänga med några människor som är där och det hade förmodligen slutat i katastrof och jag hade varit inte bara ledsen som nu utan ha tappat självrespekten igen. Det är så enkelt att göra det. Eller jag vet inte om det handlar så mycket om självrespekt. Alla möjliga försöker jämt tillskriva mig det, att jag inte har någon självrespekt. I förhållande till sex, och människor jag har/har haft sexuella relationer med. Det gör mig arg för det görs med glasögon som dömer och tror sig ha färdiga svar på hur man ska bete sig. Kom inte och berätta för mig om internaliserat patriarkat liksom, jag har tänkt mer på det än de flesta och är radikalare än jag låter de flesta fatta. Men jag kan inte ha normala relationer med män jag har sex med för, tja, jag tycker inte vi är där än, att de är där än. Därför konstruerar jag mig själv som en patetisk alkoholiserad slampa ibland för att då får de bara lite av mig och jag kan leka med den rollen i oändlighet, jag älskar den, den är jag och jag låter alla få veta det så jag rensar ut de som inte fattar och vill ha allt. Det intellektuella och det trashiga. Det vill nästan ingen, inte ens medvetna feminister, särskilt inte dem vill jag nästan påstå och därför är jag ensam ikväll typ. Men jag försöker ibland, tänker att jag vill testa att vara respektabel. Så går det inte bara. Igår träffade jag ett gammalt ragg som jag hade för 2.5 år sen när jag var ny i den här stan, deppig 17-åring och rätt oskuldsfull. Han betydde rätt mycket för mig ett tag då fast vi bara sågs två gånger. Igår gick vi hem tillsammans och det var väl trevligt och dagen efter, jag vet inte, jag pratar sex med människor, erfarenheter. Jag är äcklig! Men jag får inte vara det för jag är tjej. Det är så enkelt. Och jag kan inte låta bli för det är jag men så vill ingen nånsin träffa mig en gång till för man träffar inte Horan igen. Det funkar så fortfarande. Det är så pissigt.
Men i alla fall, ikväll gjorde jag ett bra val för fan, det sliter lite på min själ att ingen förstår det här utom hon som bor i Barcelona och som jag hade ett liv med tidigare och att hon inte är hos mig gör det svårt. Jag vet att jag måste skydda mig själv, jag har kommit dit nu. Men jag ÄR dålig på det, jag går över gränsen ibland. Bara jag vet var den går och ingen ska tala om för mig att den ligger på en annan plats. Men jag har fått höra det, av en nära vän: Jag undrar var dina gränser går, om du har några och jag tycker det är otäckt. Men sluta skriva över dina gränser och dina värderingar på mig liksom! Och sluta hata mig om jag nån gång passerar dem. Till och med om jag gör det ofta. Det är min ensak. Eller det är hela samhällets också men jag vet det. Poängen nu är hursomhelst att det är enkelt att konstruera sig själv på det där sättet för ingen kommer åt en då och man älskar det också för att det är en del av en, men det kan slita på en också och jag kan typ inte söka rusherna det ger ibland också nu för alldeles för mycket har gjort mig besviken de senaste månaderna. Nu ska jag gå och slå upp en grej i Bang. Om vad du gör får de dåliga flickorna att skämmas, vems agenda är det då du uppfyller? Tara Hardy, "femmepoet och hjältinna" som Ulrika Dahl kallar henne. Detta är det som gjort mig besviken de senaste månaderna. För ni planterar skam i min kropp när jag egentligen inte har någon. Ni får mig att skämmas över att jag inte skäms! Och jag är ensam ikväll fast jag inte vill vara det och det är åt helvete för jag kommer aldrig bli en lagom tjej med längtan efter ett monogamt kärleksförhållande. Jag vill ju ha hela himlen och få vara så här. Och ja, jag är lite full och det där att jag skulle vara mindre privat här var ju en önskedröm. Jag vet inte hur man gör det. Hur man skiljer på privat och politiskt. Det är ju samma.
Ni förstår, jag har inte velat göra anspråk på att vara en dålig flicka. Jag tycker det är äckligt att vara feminist med kulturellt kapital och vetskapen om att man kommer klara sig bra på universitetet, och försöka göra anspråk på det. Men så insåg jag att det är så. Det gör så ont och jag blir så förbannad av att kunna tillämpa alla de där teorierna på mig själv. Min självbild och andras bild, såna som möter mig på krogen, de relationerna, diffar just nu så jävla hårt. Jag brukar ju älska att glida på det men nu är jag så uppgiven. Igår satt jag och en vän på en uteservering med några indiemän vi knappt känner. Alla gillade min vän för hon är snygg, trevlig, rolig och svårfångad för att hon har kille. Vi var flamsiga och fåniga båda två men jag kände mig som hon alla tycker är jobbig, och så sa min vän att "Hon har legat med flintisen, han är äcklig", och alla visste vem det var och jag vet inte varför jag reagerade så starkt. Men jag blev sur och skämdes, sen blev jag arg och lämnade sällskapet och jag vet inte om jag sa det till min vän när vi pratade ut sen, men jag vill själv bestämma när jag blir slampan. Och jag ville inte bli det bland de här indiemännen. Inte igen. Just nu känner jag mig som slampan enbart, för att jag inte har rätt kontext att röra mig i. Jag har några nya ytliga bekantskaper som är mer feministiska än de vänner jag hänger mest med, men jag känner mig gammal i snacket, jag är trött på det. Jag känner mig som killen i min högstadieklass som var så smart på matte att han framstod som dum för att hans hjärna funkade annorlunda, på en annan nivå. Det låter förmätet att göra den jämförelsen men FUCK THAT! Jag känner mig så. Och så har jag min gamla feministpolare som jag är så besviken på. För att hon får mig att skämmas. Det är fortfarande ett problem! Karin Eder-Ekman skrev såhär i Bangs 80-tals nummer:
Andra sidan av myntet - och nästan ännu mer frustrerande - är de som fejkar modekoll under feministisk flagg. "Istället för att helhjärtat kasta sig ut i politisk handling har västerländsk feminism fastnat i interna gräl om vad som är en passande klädsel för kampen" skriver Katrine Kielos i vad som måste vara årets mest konstruerade analys av "kvinnorörelsens utseendefixering"(Rodeo nr 7/2006). Som om Kielos, på allvar, tror att det finns ett feministiskt moderåd som på årsbasis dikterar kvinnorörelsens aktivistgarderob.
Jag minns att när jag läste det där i höstas kände jag mig dum, för jag hade tänkt så. Nu blir jag arg för det är så jävla blint och osynliggörande att hävda att det inte finns några problem med det där. Och det gör det kanske inte inom den intellektuella feminismen och i media. Men det är ett problem på gräsrotsnivå. Jag kan räkna upp många som tycker att feminima attribut per definition är patriarkala och dåliga. Människor som är engagerade i Fi på lokalnivå som tycker så. Människor från politiska ungdomsförbund, särskilt Grön Ungdom för det är det jag har mest koll på. Ofta "fina feministkillar". Inte vill de ha en vulgär blondin i kort kjol, de vill ha en smal naturligt snygg tjej i svarta jeans och Converse. Är de någorlunda insatta i hora/madonna-problematiken så försöker de att inte skylla på kvinnorna som klär sig så utan strukturerna. Alltså inte Linda Skugge-style. Men det fungerar dåligt, det skiner igenom. I helvete liksom att ni inte dömer mig för det! Jag känner mig i alla fall dålig och det ligger inte bara hos mig. Det är såna vänner som säger till mig i en diskussion om bröstoperationer där jag påpekar att jag har så stora bröst som en del opererar till, och får höra att du kommer säkert få ryggproblem också. Fortfarande ivern om det naturliga fast man aldrig skulle ta ordet biologist i sin mun, fortfarande uppdelandet av bra och dåligt och det uppenbara ointresset för att ta reda på mina motiv. När jag har en hel teori i ryggen. Som har sitt ursprung i dekonstruktion och queer, samma queer som de här feministerna säger sig älska. Fuck att det inte är ett problem! Jag sitter ju här och ifrågasätter mig själv, mitt liv och hela den feministiska kampen för att det är ett problem. Jag har inte gett upp än att ta en plats i feminismen. Aktivism och kamp är för viktigt för att ska låta mig hindras. Men jag är skeptisk till om jag kommer lyckas med att känna mig välkommen.
