MACHT KAPUTT, WAS EUCH KAPUTT MACHT

Det är bra nu, jag vaknar till ett nystädat rum och en fet tro på mig själv och att bygga en dag med P1, Suzanne Brögger och lugnet. Jag ska inte återberätta den sjukt jobbiga diskussionen jag hamnade i igår när vi skulle grilla och ha trevligt. Även om den är intressant den också. Men jag har alltså en vän med helt andra grundvärderingar än jag. De är borgerliga även om han säkert röstar på sossarna. Han fattar inte att om man översätter hans filosofiska idèer till politik och samhällssystem så blir det blått. Och jag har lovat mig själv att inte hänga med borgare. För att det kommer åt mitt hjärta, och jag är kanske dum i huvet som tar det så, men mina värderingar och min människosyn är så grundläggande för hela min person. Det är viktigt. Det är inte åsikter. Åsikter behöver inte klaffa, det är ju ospännande! Men det här är något annat. Till exempel erkänner han inte ens patriarkatet. Han kan inte se strukturella system alls. Han är inte så smart. För ett år sen hade det varit enkelt, då var jag så oresonlig: Jag hade slutat umgås. Då sa jag hejdå till alla snubbar som inte höll måttet och jag lovar, det är högt ställt. Men jag kan inte göra så nu, dels för att jag ändå tycker om honom dels för att det är för dystert. Jag vill inte ge upp och bli uteslutande separistisk. Vill inte bli Valerie. Så vad gör man? Och jag duckar för diskussionerna, försökte med en gång avstyra för jag kände vart det var på väg men han skulle prompt prata. Han tycker att jag är intelligent. Förmodligen mer än nån annan vän han har. Men lyssna på det här då: Jag är så smart så din lilla borgerliga patriarkala hjärna aldrig kan fatta! Den är inte konstruerad för det. Men jag tycker om honom! What to do? Acceptera att behöva stänga av diskussioner, aldrig kunna prata om grejer? Acceptera att känna sig själsligt och intllektuellt understimulerad i sitt umgänge? Jag antar det men det SUGER ju!

Och så stannar man som något helt annat. Ingen som uppskattar mina tankar, på allvar.

Eller jo. Förutom älskade S finns det ju en. Hon förstår nog inte allt, hon är inte så intresserad och hon fungerar inte som jag. Men hon förstår att jag är smart, hon förstår att när jag gråter så är det bittra tårar över ett helt jävla samhällsystem som kör över mig nu, hon hör att jag är arg och tror på mig själv. Hon vet att jag har självinsikt och inte är destruktiv, att jag är stark och alltid vill må bra och är SEG. Att jag har ett fett jävla självförtroende. Hon behandlar min sorg osentimentalt och säger att det är inte att ge upp att gå hem. Men hon förstår att det gör ont att vara ensam. Sen kan hon ändå skratta åt mig när jag köper en öl fast jag inte har råd med motiveringen att "De spelade ju There is a light that never goes out, jag kunde inte dansa seriöst till den jag var tvungen att köpa en öl för att stå ut, det är DJ:ns fel". En sen kväll för några veckor sen när jag gick och knackade på hennes fönster, utom mig av sorg för att min vän sen sju år tillbaka gjort slut med mig, sa hon så här: "Jag vet ingen som kan vara så glad samtidigt som jag vet att du mår dåligt och har det jobbigt, ibland låtsas du väl men jag tror verkligen du ofta ÄR glad också". Hon har fattat och för allt detta älskar jag henne så mycket.

Var på en förfest sen och fick veta en hemsk sak som fortsatte att sätta standarden för kvällen. Jag avskyr min klass och gymnasiet och jag längtar så jag dör efter att sluta och få skapa andra kontexter. Eller vara utan det, bättre än jävla kuk-skolan i alla fall.

Sen fick jag ångest på Orange av alla indiemän och jävla kuk-Uppsala och kuk-Sverige och snygga indietjejer och äcklig man som säger till en kompis att hon är ofeministisk för att hon var för utmanande klädd och för ung för att fatta saker. Sen sa han till mig att "Jaa det är ju du som satt och grät på andra sidan gatan". Ehh jag pratade i telefon och rökte och lyssnade lite på min MP3 men det vet vi ju att en ensam tjej är full och ledsen! Idiot. Sen pratade ingen av Miriams indiemän(hon hittar alltid indiemän som gillar henne, nya varje gång) inte med mig. Som vanligt alltså.

Jag lyckades nog inte formulera så bra, men haja att behöva NÖJA sig och att vara ensam om allt som är viktigt. Som när man var liten, då var det roligt att läsa böcker som ingen hört talas om ha sina små egna universum. Eller vara den enda som gillade ett band. Nu översätter jag det till politik och då är det inte roligt att vara ensam. Faktiskt.
Ikväll ska jag på Fi-möte och Fi-fest. Jag är rädd. Livrädd! För jag vet att jag kommer bli arg och ledsen och känna mig dålig. Men jag tror det blir bra. Jag måste göra det.