SCUM
Jag är så ledsen för människor är idioter. Och jag måste nöja mig med det. Och eftersom de är idioter förstår de inte hur fantastisk jag är. Så jag ringer utlandssamtal i 15 minuter typ till min älskling för att höra hennes röst och få bekräftat att jag inte är dum i huvet. Sen försöker jag ha roligt för jag är ingen poser men det går inte och jag gråter i en halvtimme eller mer i ett gatuhörn tills en vän kommer och säger rätt saker. Sen får jag kul. Sen blir vi besvikna på en annan vän. "Hon är bekväm. Mer än nånsin fattar jag det ikväll." säger min fina vän. Men javisst. Det har jag vetat så länge. En gå¨ng släppte hon på det, när vi rökte genom ett hotellfönster i Istanbul. En gång på 2 år och 9 månader. Det räcker inte.
Fundera på detta tills imorgon när jag är nykter och orkar skriva om den här jävla dagen och kvällen: Kan man stå ut med att människor man tycker om har helt andra grundvärderingar? Vad gör man med vetskapen om att man står ut för att man inte har något bättre? Att man måste nöja sig? Vad gör man när man känner sig smartare än alla sina vänner? Det är inget trumferande i det det är en jävla sorg! Och att gå hem nu, när det ljusnar, dessa vakcra tidga majmorgnar och syrenen sticker i näsan. Förra året gick vi tillsammans och det var vackert. Kom hem älskling, jag vissnar.
Fundera på detta tills imorgon när jag är nykter och orkar skriva om den här jävla dagen och kvällen: Kan man stå ut med att människor man tycker om har helt andra grundvärderingar? Vad gör man med vetskapen om att man står ut för att man inte har något bättre? Att man måste nöja sig? Vad gör man när man känner sig smartare än alla sina vänner? Det är inget trumferande i det det är en jävla sorg! Och att gå hem nu, när det ljusnar, dessa vakcra tidga majmorgnar och syrenen sticker i näsan. Förra året gick vi tillsammans och det var vackert. Kom hem älskling, jag vissnar.
Kommentarer
Trackback
