FÖRAKTET
Godmorgon. Jag är ledig och försöker komma ifatt med min sömn. Tror den är i fas snart. Jag ska börja sköta om mig ett tag! Sova åtta timmar de timmar det ger mest, alltså natten, börja träna, se mycket dagsljus, äta bra(så bra som ekonomin tillåter), dricka och röka mindre. Svårast är att röka mindre. Fan! Jag börjar hata att vara slav under nikotinet. Men jag älskar ju mina cigaretter.
Igår åt jag middag hos min syster, kollade på House, hyrde film och åt godis. Hennes kille är i Italien. Jag älskar min syster. Lite state of the obvious kanske men jag ville bara säga det. Vi såg en film om våldtäkt och grät massor. Sen pratade vi om vilka vi känner som blivit våldtagna men man inte vet om. Och vilka män vi känner som våldtagit. När jag gick hem sen blev jag utsatt för ett väldigt gulligt och tafatt raggningsförsök. Först blev jag rädd med tanke på vad jag hade i tankarna men det var okej. Synd bara att det är självklart hur man reagerar på sånt. I en fin värld skulle man kanske inte behövara vara så misstänksam mot främmande män. Jag gillar oväntade saker och när jag är full tycker jag allt sånt där är väldigt spännande men det går liksom inte när man är nykter. Fast ja, de flesta människor och särskilt snubbar är ju tråkiga så förmodligen missar man inte så mycket.
Så här skrev Ronny Nilsson i Stockhoms Fria i en recension av Åsa Linderborgs "Mig äger ingen":
"Jag vet inte om hennes far hade gillat denna bild av honom. För han är en ganska tragisk figur. En av dessa ur arbetarklassen som klagar på sin lott, men är den förste att stå där med mössan i hand och bocka och tacka när förmannen delar ut lönekuvertet. Det finns ju en idealisering av arbetarklassen, inte minst inom vänstern och fackföreningsrörelsen. Den starke, organiserade arbetaren som står på sig, som äger integritet, som aldrig är främmande för att ta en diskussion med chefen om arbetsvillkor denna inte är nöjd med. En arbetare som diskuterar politik på kafferasterna, är påläst och kan sin Marx, som är aktiv i facket, skyddsombudsman och på fritiden läser på ABF. Tyvärr är nog bokens Leif mer vanlig. Eller den typen som hellre pratar sport eller vilka teveprogram man sett kvällen innan: schlagefestivalen, Idol eller Bingolotto. Man kan lägga en slöja av alkohol kring sina trista liv som underklassare, eller så kan man beslöja eländet med teve eller sport. Debatten om att det inte finns en arbetarklass i Sverige längre har väl ebbat ut. Men kanske är det så att det som idag saknas är ett klassmedvetande, den okunnige proletären gör sig själv som slav under sin okunnighet."
Ronny Nilsson verkar i alla fall tro att ingen arbetarklass läser Stockholms Fria, annars skulle han väl aldrig skriva sådär? Han verkar inte känna nån arbetarklass heller. I alla fall ingen som han tycker om. Det där är det mest föraktfulla jag läst på år och dar. Jag känner inte igen den där bilden på nån arbetarklass jag känner, och jag känner ändå en hel del. Jag vet att det där är bilden av den obildade arbetarklassen men jag har ärligt talat aldrig stött på den i verkliga livet och tycker kanske att om den stämmer in på någon så är det väl medelklassen som har pengar men skiter i det där med kultur. Jag vet inte vad det är för supermänniska han tycker att arbetaren ska vara "diskuterar politik på kafferasterna, är påläst, kan sin Marx, som är aktiv i facket, skyddsombudsman och på fritiden läser på ABF". Förlåt men det orkar man när man har ett fysiskt krävande jobb? När man kanske jobbar svart på fritiden med att laga folks bilar för att dryga ut kassan? Och vad är det för fel på TV och sport? Och vad bra att Ronny Nilsson vet hur livet som underklass är! ELÄNDE! NI SKA HATA ERA TRISTA LIV OCH ENGAGERA ER I FACKET OCH KÄMPA FÖR ATT DET SKA BLI BÄTTRE. För det vet ju alla att man inte kan vara nöjd med att vara arbetare?
Det är klart det är synd att så många inte ser det strukturella i sina pissiga arbetsvillkor och försöker göra något åt dem, men det är väl mer systemet än människorna det är fel på. Och jag kan verkligen fatta varför man lockas av borgerlig propaganda. För att den säger att man kan ta sig upp, att vem som helst kan det. Det är ju inte sant men kanske skönare att förstå än att man tillhör den klass med minst priviliegier i samhället. Det handlar inte om människors dumhet. Och jag blir på allvar så jävla ledsen över att det ses sådär på arbetarklassen inom vänsterpressen, och inom vänstern. De vet inte sitt eget bästa, och vi kämpar för dem ändå och de bara dricker alkohol och kollar på Idol. Som att inte medelklassen gör det. Här kommer en sista grej: Klassmedvetande kan se ut på många sätt. Man kan ha läst på universitet och man kan ha läst Marx och vara teoretiskt skarp. Och man kan ha struntat i det men ha kunskapen som springer ur verkliga erfarenheter. Är den första bättre än den andra? Det tycker jag nog inte.
Igår åt jag middag hos min syster, kollade på House, hyrde film och åt godis. Hennes kille är i Italien. Jag älskar min syster. Lite state of the obvious kanske men jag ville bara säga det. Vi såg en film om våldtäkt och grät massor. Sen pratade vi om vilka vi känner som blivit våldtagna men man inte vet om. Och vilka män vi känner som våldtagit. När jag gick hem sen blev jag utsatt för ett väldigt gulligt och tafatt raggningsförsök. Först blev jag rädd med tanke på vad jag hade i tankarna men det var okej. Synd bara att det är självklart hur man reagerar på sånt. I en fin värld skulle man kanske inte behövara vara så misstänksam mot främmande män. Jag gillar oväntade saker och när jag är full tycker jag allt sånt där är väldigt spännande men det går liksom inte när man är nykter. Fast ja, de flesta människor och särskilt snubbar är ju tråkiga så förmodligen missar man inte så mycket.
Så här skrev Ronny Nilsson i Stockhoms Fria i en recension av Åsa Linderborgs "Mig äger ingen":
"Jag vet inte om hennes far hade gillat denna bild av honom. För han är en ganska tragisk figur. En av dessa ur arbetarklassen som klagar på sin lott, men är den förste att stå där med mössan i hand och bocka och tacka när förmannen delar ut lönekuvertet. Det finns ju en idealisering av arbetarklassen, inte minst inom vänstern och fackföreningsrörelsen. Den starke, organiserade arbetaren som står på sig, som äger integritet, som aldrig är främmande för att ta en diskussion med chefen om arbetsvillkor denna inte är nöjd med. En arbetare som diskuterar politik på kafferasterna, är påläst och kan sin Marx, som är aktiv i facket, skyddsombudsman och på fritiden läser på ABF. Tyvärr är nog bokens Leif mer vanlig. Eller den typen som hellre pratar sport eller vilka teveprogram man sett kvällen innan: schlagefestivalen, Idol eller Bingolotto. Man kan lägga en slöja av alkohol kring sina trista liv som underklassare, eller så kan man beslöja eländet med teve eller sport. Debatten om att det inte finns en arbetarklass i Sverige längre har väl ebbat ut. Men kanske är det så att det som idag saknas är ett klassmedvetande, den okunnige proletären gör sig själv som slav under sin okunnighet."
Ronny Nilsson verkar i alla fall tro att ingen arbetarklass läser Stockholms Fria, annars skulle han väl aldrig skriva sådär? Han verkar inte känna nån arbetarklass heller. I alla fall ingen som han tycker om. Det där är det mest föraktfulla jag läst på år och dar. Jag känner inte igen den där bilden på nån arbetarklass jag känner, och jag känner ändå en hel del. Jag vet att det där är bilden av den obildade arbetarklassen men jag har ärligt talat aldrig stött på den i verkliga livet och tycker kanske att om den stämmer in på någon så är det väl medelklassen som har pengar men skiter i det där med kultur. Jag vet inte vad det är för supermänniska han tycker att arbetaren ska vara "diskuterar politik på kafferasterna, är påläst, kan sin Marx, som är aktiv i facket, skyddsombudsman och på fritiden läser på ABF". Förlåt men det orkar man när man har ett fysiskt krävande jobb? När man kanske jobbar svart på fritiden med att laga folks bilar för att dryga ut kassan? Och vad är det för fel på TV och sport? Och vad bra att Ronny Nilsson vet hur livet som underklass är! ELÄNDE! NI SKA HATA ERA TRISTA LIV OCH ENGAGERA ER I FACKET OCH KÄMPA FÖR ATT DET SKA BLI BÄTTRE. För det vet ju alla att man inte kan vara nöjd med att vara arbetare?
Det är klart det är synd att så många inte ser det strukturella i sina pissiga arbetsvillkor och försöker göra något åt dem, men det är väl mer systemet än människorna det är fel på. Och jag kan verkligen fatta varför man lockas av borgerlig propaganda. För att den säger att man kan ta sig upp, att vem som helst kan det. Det är ju inte sant men kanske skönare att förstå än att man tillhör den klass med minst priviliegier i samhället. Det handlar inte om människors dumhet. Och jag blir på allvar så jävla ledsen över att det ses sådär på arbetarklassen inom vänsterpressen, och inom vänstern. De vet inte sitt eget bästa, och vi kämpar för dem ändå och de bara dricker alkohol och kollar på Idol. Som att inte medelklassen gör det. Här kommer en sista grej: Klassmedvetande kan se ut på många sätt. Man kan ha läst på universitet och man kan ha läst Marx och vara teoretiskt skarp. Och man kan ha struntat i det men ha kunskapen som springer ur verkliga erfarenheter. Är den första bättre än den andra? Det tycker jag nog inte.
Kommentarer
Trackback
