I won`t stay here, it reminds me of you
Ambitionen var att vända tillbaka dygnet men det gör sig inte så lätt. Jag har börjat på och nästan avslutat en fantastisk bok som känns i hela kroppen, som en oro, jag mår lite dåligt av den men det är bra tror jag. Sen: Hur somnar man? Jag går och diskar all disk och gör rent i köket. Röker en cigarett på balkongen och blickar ut mot våldtäktsparken. Tystnaden är öronbedövande, det är för sent för fulla människor på väg mot krogen och för tidigt för att de ska vara på väg hem. Allt som hörs är långtradarna på E4:an och musiken inifrån lägenheten. Jag kan spela musik så här dags för han jag bor med är och tävlar i SM i Poetry Slam hela helgen. Jag hoppas det går bra. Mina tankar är huller om buller; jag minns fragment av saker. Förra årets Kristi Himmelfärdshelg som var bland det bästa jag upplevt. Jag i januari på Gironas flygplats på väg hem, smutsig och illaluktande i stilettstövlar och med bakfyllan sakta kickande in nån timme innan planet gick. Jag ville inte åka hem och jag vill fortfarande tillbaka. Hade jag bara inte haft mina skulder och kanske 5000 spänn undanlagda hade jag gjort det. Sagt upp bostaden, inkvarterat mina saker hos min syster och dragit efter studenten. Till S och ett liv så mycket bättre än det här. Istället får jag bita ihop och tänka att allt jag gör ska styra mig från den här staden. Ja just det. Jag lyssnar på Kristofer Åströms What I came here for. När jag åkte från Växjö för att flytta hit spelade jag den i bilen. För 2 år och 9 månader sen. Det var uttänkt, jag ville ha ett soundtrack till min flytt. Så har jag hållt på länge. Regisserat mitt liv och försökt skapa perfekta scener. När jag lyssnar på musik brukar jag tänka på om det skulle vara ett bra soundtrack till en film. Jag är otroligt självmedveten också, det hänger ihop. Jag tror det har sitt ursprung i alla böcker jag slukat och önskan att livet ska vara som i böckerna. Sen upptäckten att man kan hjälpa det lite på traven. I hope I get back home when I`ve found what I came here for. Jag vill inte bo i Upppsala mer, men det finns ingen bitterhet eller panik. Som det var och fortfarande är med Växjö. Jag har inte direkt bråttom, älskar fortfarande staden. Men jag är klar med den, och även om jag på senare tid funderat mycket på vad det egentligen var för liv jag byggde åt mig här, så är jag oändligt stolt för den jag blev. Nu måste jag vidare. Har alltid varit så, kommer alltid vara så.
Igår när jag och en vän drack öl och kollade på Top Model berättade jag nån historia, minns inte vad nu, men den inkluderade min styvsyster som jag hade i några år och älskade högt, kanske näst högst i världen ett tag. "Har du en styvsyster?" undrade min vän förvånat. Det är sådant som gör mig både sorgsen och glad, beroende på vilket humör jag är på. Förstår åtminstone att jag inte är så dumdristigt och ointressant öppen som människor och ibland jag själv tror. Det finns så mycket de människor jag delar mitt liv med nu inte har en aning om, så många liv jag levt, stora händelser, människor som räddade mitt liv och jag träffar de aldrig längre. Från dag ett i den här staden har jag hållt benhårt på det: Berättar endast enstaka historier ur mitt förflutna, om min familj. Jag klarar inte av att vara ett skrivet papper och därför ska jag härifrån.
Det här blev otroligt självupptaget men om det är någon gång man får vara det så är det väl tre veckor innan studenten? Vi säger så.
