Självhatet
Det är så läskigt, att smala tjejer jag känner tycker att de är gigantiska. Feta. Jag har också en ätstörning sen åtta år tillbaka, obehandlad och oläkt och jag kämpar mot den dagligen, men den ser i alla fall inte ut så .Jag har inte en skev kroppsuppfattning. Jag svälter mig inte. Jag har tänkt mycket på kropp och utseende idag men nu orkar jag nog inte skriva nåt. Nu vill jag bara gråta. Fan. Får läsa lite Suzanne Brögger och röka på balkongen. Hon var cool, hon knullade och hatade inte sin kropp vad jag märkt. Om hon gjorde det var det på det där sättet som alla geniala kvinnor hatar den på: nyktert, distanserat, bittert, med kärlek också, och så medvetna om vad som orsakar hatet. Jag inbillar mig att jag är likadan. Det betyder inte att jag inte tycker det är svårt. Jag tänker till exempel ofta på att sex skulle vara så mycket bättre om jag inte hade det där kroppshatet. Allt som begränsar förmågan att njuta av sex är djupt sorgligt. Det sorgligaste av allt, tycker jag nog.
Det värsta är att jag kan bli arg på de där tjejerna också. Typ: JAG VÄGER SÄKERT 20 KILO MER ÄN DIG, DU SKA VARA GLAD, DET ÄR ETT HÅN MOT MIG, MÄN ÅTRÅR DIN KROPP, SKÄRP DIG FÖR FAN. Fast det fungerar ju inte så.
