Självkritik
Det är så konstigt. Jag har aldrig tänkt så mycket som nu. Aldrig utvecklats så mycket och bit för bit börjat göra upp med all skit i mig, allt jag gör som är dåligt - för mig bara och för folk i min omgivning(asmycket grejer). Det har aldrig känts så bra. Men jag kan inte skriva om det. Märker när jag försöker, att texten blir något annat än det som finns i mitt huvud. Att jag blir precis sådär gnällig och självupphöjande som jag håller på att sluta vara, i det liv som inte är det skrivna. Det är dåligt. Jag är en dålig skribent då. Måste öva. Öva öva öva.
T.ex: Jag skriver om att folk tror att jag är en dålig feminist pga av mitt utseende och livsstil och vissa åsikter. Det är ett problem tycker jag, mindre för mig och mer för feminismen. Men det är inte det största problemet! Såklart det inte är! Våldtäkter och att bli kallad hora utan att fatta att det är skit att folk kallar en det är mycket värre! Och många fler saker!. Personligen låter jag dem sällan ta mig längre. Personligen kan jag vara så säker och vilande i mig själv att jag ser att det bara är petitesser, och jag kan ändå samarbeta, utbyta grejer, tycka om, de som dömer mig ibland. Jag dömer ju dem också. Jag har ett kulturellt kapital och en tilltro till min intellektuella kapacitet så jag låter inte sådant göra ner mig. Men i texten blir jag gnällig. Tycker synd om mig själv. Förlåt för det. Likadant med pengar. Herregud! Jag har det asbra ju. I ett internationellt perspektiv. I ett svenskt ganska bra. Men så mycket sämre än många jag känner. Där föds ilskan när folk inte ser sina privilegium. Anklagar mig för att välja utbildning taktiskt när jag tänker på CSN-lån, att kunna betala tillbaka när den dagen kommer och att få ut så mycket som möjligt av den utbildning jag väljer. Jag blir mest bara arg när 18-åringar som bor i villa och skryter med sin internationella solidaritet inte fattar att alla inte bor hemma och slipper låna pengar och hävdar att CSN inte är som andra lån. Inte så mycket för att jag personligen blir sårad och känner mig dålig som har lite pengar. Förlåt om det låter så. Man för ingen kamp genom att gråta jämt, det vet jag ju. Jag är en jätteglad person. Och arg.
En annan grej: Det där jag skrev om tvåsamhet och förhållanden som jag plockade bort. Asdålig text för jag var inte säker själv och den blev bara bitter, dömande och självömkande. Får jag försöka igen? Jag tror inte på parförhållanden så som de oftast ser ut. Särskilt inte heterosexuella. Jag tror inte på att leva efter regler som man lärt sig av samhället och använda dem för att stänga in och begränsa varandra. Jag tycker det är djupt destruktivt och sorgligt ur ett samhällsperspektiv att människor vänder sig inåt varandra, i par om två. Och kallar det kärlek. Det är klart det är kärlek på individnivå. Ofta. Men det finns så många andra sätt, och de som lever de sätten blir dömda. För man ska hitta nån att tillhöra. Jag vill inte tillhöra nån! Hur kan man vilja det? Men mötet mellan två. Som ser varandra, med varsin blick som alltid förbli intakt, men också kan se med samma blick ibland. Det är fantastiskt. Poängen är att det inte behöver vara med någon man har sex med. Är kär i. Känner magpirr inför. Min kärlek till min bästis blir aldrig lika mycket värd som till en eventuell pojkvän eller flickvän. Hade min systers pojkvän bott utomlands så länge som min bästis har gjort så hade alla förstått och underhållit hennes saknad. Men vänskapsrelationer är ju inte samma som kärleksrelationer. För mig är det det! Det är tråkigt att samhället har så trånga definitioner och perspektiv på kärlek.
Jag längtade inte efter ett förhållande på mycket länge. For real. Jag kan egentligen inte tänka mig det fortfarande. Hur det känns att ha sex med någon man är kär i? Hur det känns att vara kär? Idealisera nån så mycket? Att behöva tänka på att man sårar någon om man hånglar med en annan?
Avståndet mellan min kropp och en annan kropp var guld värt. Knullade nån skabbig och vände ryggen till. Njöt sen av all plats i min säng. Jag är inte en fysisk person. Men nu har det kommit: Att jag bara har sex med samma person max två-fyra gånger. I berusat eller bakfyllt tillstånd. Jag är inte tjejen man vill bli ihop med. Hora-madonna. Alltså jag var glad över det länge. Jag ville inte vara tjejen man vill vara ihop med. Men nu vill jag få vara allt. Nu vill jag få ha ett stadigt och utvecklande sexliv med samma person. Nu vill jag veta hur det känns att någon tycker om både ens kropp och allt annat. Jag vill prova om jag kan kramas och hålla handen. Jag tror att jag inte kan det utan att garva och känna mig fånig, men jag vill prova. Det handlar också om samhället. Att det inte är okej att X säger till halva sin skola att han legat med mig och jag var en jävla slampa. Vi pratar sista året på gymnasiet här. Jag blir sårad och ledsen och arg för han spottar på fler än mig när han gör så. Han är det jävla patriarkatet personifierat när han gör så. Det är detta jag velat prata om. Och om att när jag upptäcker att jag har en period när jag vill prova hur det är att vara ihop lite(ja lite, vet inte om jag vill vara nåns flickvän som är monogam, det handlar fortfarande om en relation med egna regler), så står det mig inte till buds. Ingen vill ha mig. Förlåt för det självömkande anslaget här men det är sant! Jag är glad ändå. Men det gör mig ledsen. Jag skyller på samhället då, i min text. Men jag tänker också: Är jag ful? Ointressant? Omöjlig att känna förälskelse inför? Hur beter jag mig egentligen?
Det finns så många fler aspekter såklart. Killar är skit. De fattar aldrig som brudar gör och de är patriarkala. Ett heterosexuellt förhållande blir så ofta könsrollsfälla. Det är så subtilt och jag hatar det. Jag vill inte vara en tjej. Jag vill att det ska vara könlöst. För att överhuvudtaget hitta en man där man kan komma nära det så måste han ha tänkt och ha en vilja. Det räcker ju aldrig hela vägen men att vara med nån som vill ha uppdelning tjejer-killar är liksom omöjligt. Nu tänker jag att jag kan kompromissa. Jag gillar ju folk med puckade åsikter. Jag gillar folk som är extremt oreflekterat sexistiska, för man måste kunna separera om man ska åstadkomma saker och så. Eller man kan ju bli Valerie Solanas. Jag älskar Valerie Solanas SOO MUCH men jag vill nog inte bli som hon. Men fan det är jävligt svårt! Föraktet för jag kompromissar! Inte är hårdare! Står ut med grejer! Det är så jävla svårt. Men man måste tänka det. Se det. Använda sorgen och ilskan rätt. Försöka bli bättre. Ha överseende med sig själv när man har överseende mot män fast man inte borde. Och ibland vara hård mot sig själv. Svårt att veta när var sak har sin tid bara.
Hihi jag ska inte skriva mer nu. Det är lördag natt och ingen kunde/ville umgås med mig. Stackars mig! Hähä. Jag har inte tagit vara på den här kvällen för jag har bara velat sitta på Palermo och ta en öl eller två och prata lite skit. Dåligt Mira! Måste ta till vara på tid. Göra bra saker av nyktra kvällar. Jag är hård mot mig själv mest hela tiden, förlåt om det inte märks i mina texter. Det är för att jag är dålig på att skriva. Imorgon ska jag kanske skriva mer om sex. Nu ska jag sova ensam i en stor dubbelsäng. Det är rätt att jag är ledsen för att jag är ensam. Men det är bara en av alla känslor. Faktiskt bara en av många.
T.ex: Jag skriver om att folk tror att jag är en dålig feminist pga av mitt utseende och livsstil och vissa åsikter. Det är ett problem tycker jag, mindre för mig och mer för feminismen. Men det är inte det största problemet! Såklart det inte är! Våldtäkter och att bli kallad hora utan att fatta att det är skit att folk kallar en det är mycket värre! Och många fler saker!. Personligen låter jag dem sällan ta mig längre. Personligen kan jag vara så säker och vilande i mig själv att jag ser att det bara är petitesser, och jag kan ändå samarbeta, utbyta grejer, tycka om, de som dömer mig ibland. Jag dömer ju dem också. Jag har ett kulturellt kapital och en tilltro till min intellektuella kapacitet så jag låter inte sådant göra ner mig. Men i texten blir jag gnällig. Tycker synd om mig själv. Förlåt för det. Likadant med pengar. Herregud! Jag har det asbra ju. I ett internationellt perspektiv. I ett svenskt ganska bra. Men så mycket sämre än många jag känner. Där föds ilskan när folk inte ser sina privilegium. Anklagar mig för att välja utbildning taktiskt när jag tänker på CSN-lån, att kunna betala tillbaka när den dagen kommer och att få ut så mycket som möjligt av den utbildning jag väljer. Jag blir mest bara arg när 18-åringar som bor i villa och skryter med sin internationella solidaritet inte fattar att alla inte bor hemma och slipper låna pengar och hävdar att CSN inte är som andra lån. Inte så mycket för att jag personligen blir sårad och känner mig dålig som har lite pengar. Förlåt om det låter så. Man för ingen kamp genom att gråta jämt, det vet jag ju. Jag är en jätteglad person. Och arg.
En annan grej: Det där jag skrev om tvåsamhet och förhållanden som jag plockade bort. Asdålig text för jag var inte säker själv och den blev bara bitter, dömande och självömkande. Får jag försöka igen? Jag tror inte på parförhållanden så som de oftast ser ut. Särskilt inte heterosexuella. Jag tror inte på att leva efter regler som man lärt sig av samhället och använda dem för att stänga in och begränsa varandra. Jag tycker det är djupt destruktivt och sorgligt ur ett samhällsperspektiv att människor vänder sig inåt varandra, i par om två. Och kallar det kärlek. Det är klart det är kärlek på individnivå. Ofta. Men det finns så många andra sätt, och de som lever de sätten blir dömda. För man ska hitta nån att tillhöra. Jag vill inte tillhöra nån! Hur kan man vilja det? Men mötet mellan två. Som ser varandra, med varsin blick som alltid förbli intakt, men också kan se med samma blick ibland. Det är fantastiskt. Poängen är att det inte behöver vara med någon man har sex med. Är kär i. Känner magpirr inför. Min kärlek till min bästis blir aldrig lika mycket värd som till en eventuell pojkvän eller flickvän. Hade min systers pojkvän bott utomlands så länge som min bästis har gjort så hade alla förstått och underhållit hennes saknad. Men vänskapsrelationer är ju inte samma som kärleksrelationer. För mig är det det! Det är tråkigt att samhället har så trånga definitioner och perspektiv på kärlek.
Jag längtade inte efter ett förhållande på mycket länge. For real. Jag kan egentligen inte tänka mig det fortfarande. Hur det känns att ha sex med någon man är kär i? Hur det känns att vara kär? Idealisera nån så mycket? Att behöva tänka på att man sårar någon om man hånglar med en annan?
Avståndet mellan min kropp och en annan kropp var guld värt. Knullade nån skabbig och vände ryggen till. Njöt sen av all plats i min säng. Jag är inte en fysisk person. Men nu har det kommit: Att jag bara har sex med samma person max två-fyra gånger. I berusat eller bakfyllt tillstånd. Jag är inte tjejen man vill bli ihop med. Hora-madonna. Alltså jag var glad över det länge. Jag ville inte vara tjejen man vill vara ihop med. Men nu vill jag få vara allt. Nu vill jag få ha ett stadigt och utvecklande sexliv med samma person. Nu vill jag veta hur det känns att någon tycker om både ens kropp och allt annat. Jag vill prova om jag kan kramas och hålla handen. Jag tror att jag inte kan det utan att garva och känna mig fånig, men jag vill prova. Det handlar också om samhället. Att det inte är okej att X säger till halva sin skola att han legat med mig och jag var en jävla slampa. Vi pratar sista året på gymnasiet här. Jag blir sårad och ledsen och arg för han spottar på fler än mig när han gör så. Han är det jävla patriarkatet personifierat när han gör så. Det är detta jag velat prata om. Och om att när jag upptäcker att jag har en period när jag vill prova hur det är att vara ihop lite(ja lite, vet inte om jag vill vara nåns flickvän som är monogam, det handlar fortfarande om en relation med egna regler), så står det mig inte till buds. Ingen vill ha mig. Förlåt för det självömkande anslaget här men det är sant! Jag är glad ändå. Men det gör mig ledsen. Jag skyller på samhället då, i min text. Men jag tänker också: Är jag ful? Ointressant? Omöjlig att känna förälskelse inför? Hur beter jag mig egentligen?
Det finns så många fler aspekter såklart. Killar är skit. De fattar aldrig som brudar gör och de är patriarkala. Ett heterosexuellt förhållande blir så ofta könsrollsfälla. Det är så subtilt och jag hatar det. Jag vill inte vara en tjej. Jag vill att det ska vara könlöst. För att överhuvudtaget hitta en man där man kan komma nära det så måste han ha tänkt och ha en vilja. Det räcker ju aldrig hela vägen men att vara med nån som vill ha uppdelning tjejer-killar är liksom omöjligt. Nu tänker jag att jag kan kompromissa. Jag gillar ju folk med puckade åsikter. Jag gillar folk som är extremt oreflekterat sexistiska, för man måste kunna separera om man ska åstadkomma saker och så. Eller man kan ju bli Valerie Solanas. Jag älskar Valerie Solanas SOO MUCH men jag vill nog inte bli som hon. Men fan det är jävligt svårt! Föraktet för jag kompromissar! Inte är hårdare! Står ut med grejer! Det är så jävla svårt. Men man måste tänka det. Se det. Använda sorgen och ilskan rätt. Försöka bli bättre. Ha överseende med sig själv när man har överseende mot män fast man inte borde. Och ibland vara hård mot sig själv. Svårt att veta när var sak har sin tid bara.
Hihi jag ska inte skriva mer nu. Det är lördag natt och ingen kunde/ville umgås med mig. Stackars mig! Hähä. Jag har inte tagit vara på den här kvällen för jag har bara velat sitta på Palermo och ta en öl eller två och prata lite skit. Dåligt Mira! Måste ta till vara på tid. Göra bra saker av nyktra kvällar. Jag är hård mot mig själv mest hela tiden, förlåt om det inte märks i mina texter. Det är för att jag är dålig på att skriva. Imorgon ska jag kanske skriva mer om sex. Nu ska jag sova ensam i en stor dubbelsäng. Det är rätt att jag är ledsen för att jag är ensam. Men det är bara en av alla känslor. Faktiskt bara en av många.
Kommentarer
Trackback
