Den jag kunde va
"jag saknar min stjärna. jag saknar att ha en stjärna. hur gjorde hon för att veta allt?
det var bättre förr. fast det var det ju inte. vi ville ju bara dö hela tiden.
hon säger att hon är större nu. är inte jag också det? kan man inte växa tillsammans? utan att växa ihop. jag fattar inte relationer.
jag har glömt den tyska grammatiken. du fehlst mich? mir? ackusativobjekt, va? jag saknar nils-ivar."
Jag var stjärnan. Det där hade jag med en människa. Vi förlorade varandra. Vi vet nog inte riktigt varför. Kanske för att vi bara ville dö hela tiden. Poängen är att jag hade det, och ingen av mina Uppsala-vänner vet något om det. Någon vet kanske lite, jag har kanske sagt "En gammal vän, hon betydde massor, som en första stora kärlek". Jag har kanske sagt i några meningar hur stort det var för mig. Men det betyder ju inte att någon har förstått. Att hon var mitt allt och att hon, det vi hade, det vi gjorde varandra till när vi var 15, fortfarande och alltid är ett grundfundament för den jag är. Jag har inte berättat något om alla hemska dagar på Fagrabäck som vi fyllde med galenskap och skarpa blickar. Om hur hon såg rakt genom mig. Om den där gången vi satt i ett tält med högstadiezombies och hon sjöng en sång för mig, bara mig. Jag har inte använt ordet högstadiezombie med någon annan än henne eller. Jag har inte berättat om allt som var roligt; tyskalektionerna - allt mitt vurmande för tyska och tysk grammatik har sitt ursprung där och jag misstänker att det lika mycket är av kärlek till henne som av kärlek till tyska språket. Hur vi försökte komma på receptet på apelsinmer, "Geisha är mat", hur vi hittade på osannolika och knäppa sätt att ta livet av sig(typ med en Hästens-säng). Jag har inte berättat om när hon försvann i en galleria och jag nu nog vet hur den medicinska förklaringen lyder. Men skräcken och hur det slet i mig för att vi satt så tätt ihop. Jag har inte berättat om hur vi gick runt i pyjamasbyxor i staden hon flyttade till sen, om vårt förbund på en pizzeria där som jag aldrig släppt, om alla sånger hon sjöng, allt hon lärde mig. Att jag var en av de första på många år som fick se henne gråta. Att jag alltid grät med henne. Hon skrev en sång till mig!
Och hon skulle aldrig bli kär, aldrig vara ihop med en kille. Jag minns en vinterkväll efter att hon flyttat och var på besök när vi satt ihopkurade i trappan till Bokia i Växjö, och jag sa halvt på skämt att "Jag lovar att det kommer sluta med att du stadgar dig med en kille och jag blir flata och aldrig ihop med nån". Hur rätt hade jag inte?
Om nån tvivlat på att jag är en rotlös och hemlig människa som spelar öppenhjärtig när hon i själva verket utelämnat nästan hela sitt liv fram till 17 års ålder kan man ju sluta undra nu. Det finns mer. Alltså mer människor som jag inte sagt något om, ännu längre tillbaka i tiden.
Och jag har inte ens svarat på hennes brev. Jag måste svara på hennes brev. Jag älskar ju henne fortfarande. Drygt två år sen vi sågs sist nu.
det var bättre förr. fast det var det ju inte. vi ville ju bara dö hela tiden.
hon säger att hon är större nu. är inte jag också det? kan man inte växa tillsammans? utan att växa ihop. jag fattar inte relationer.
jag har glömt den tyska grammatiken. du fehlst mich? mir? ackusativobjekt, va? jag saknar nils-ivar."
Jag var stjärnan. Det där hade jag med en människa. Vi förlorade varandra. Vi vet nog inte riktigt varför. Kanske för att vi bara ville dö hela tiden. Poängen är att jag hade det, och ingen av mina Uppsala-vänner vet något om det. Någon vet kanske lite, jag har kanske sagt "En gammal vän, hon betydde massor, som en första stora kärlek". Jag har kanske sagt i några meningar hur stort det var för mig. Men det betyder ju inte att någon har förstått. Att hon var mitt allt och att hon, det vi hade, det vi gjorde varandra till när vi var 15, fortfarande och alltid är ett grundfundament för den jag är. Jag har inte berättat något om alla hemska dagar på Fagrabäck som vi fyllde med galenskap och skarpa blickar. Om hur hon såg rakt genom mig. Om den där gången vi satt i ett tält med högstadiezombies och hon sjöng en sång för mig, bara mig. Jag har inte använt ordet högstadiezombie med någon annan än henne eller. Jag har inte berättat om allt som var roligt; tyskalektionerna - allt mitt vurmande för tyska och tysk grammatik har sitt ursprung där och jag misstänker att det lika mycket är av kärlek till henne som av kärlek till tyska språket. Hur vi försökte komma på receptet på apelsinmer, "Geisha är mat", hur vi hittade på osannolika och knäppa sätt att ta livet av sig(typ med en Hästens-säng). Jag har inte berättat om när hon försvann i en galleria och jag nu nog vet hur den medicinska förklaringen lyder. Men skräcken och hur det slet i mig för att vi satt så tätt ihop. Jag har inte berättat om hur vi gick runt i pyjamasbyxor i staden hon flyttade till sen, om vårt förbund på en pizzeria där som jag aldrig släppt, om alla sånger hon sjöng, allt hon lärde mig. Att jag var en av de första på många år som fick se henne gråta. Att jag alltid grät med henne. Hon skrev en sång till mig!
Och hon skulle aldrig bli kär, aldrig vara ihop med en kille. Jag minns en vinterkväll efter att hon flyttat och var på besök när vi satt ihopkurade i trappan till Bokia i Växjö, och jag sa halvt på skämt att "Jag lovar att det kommer sluta med att du stadgar dig med en kille och jag blir flata och aldrig ihop med nån". Hur rätt hade jag inte?
I hear that you're building
your little house
deep in the desert
you're living for nothing now
I hope you're keeping
some kind of record
Om nån tvivlat på att jag är en rotlös och hemlig människa som spelar öppenhjärtig när hon i själva verket utelämnat nästan hela sitt liv fram till 17 års ålder kan man ju sluta undra nu. Det finns mer. Alltså mer människor som jag inte sagt något om, ännu längre tillbaka i tiden.
Och jag har inte ens svarat på hennes brev. Jag måste svara på hennes brev. Jag älskar ju henne fortfarande. Drygt två år sen vi sågs sist nu.
Kommentarer
Postat av: cc-carlfors-ey
jag älskar leonard.
Trackback
