MACHT KAPUTT, WAS EUCH KAPUTT MACHT

Jag har inte gjort nåt mer idag än att läsa Svinalängorna i pyjamas och vara tacksam för regnet. Snart när boken är utläst ska jag nog börja på Sexualitetens Historia. Eller Mera Pengar av Johan Ehrenberg. Spännande liv! Eh jag undrar hur dum man får vara när man svarar "men det lät ju riktigt skönt! förutom att vara sjuk då" när jag precis sagt att jag sen vi tog studenten mest har läst böcker, sökt massa jobb, varit sjuk och därför inte orkat skriva in mig på arbetsförmedlingen och ansöka om soc än men ska göra det nästa vecka. Skönt? Förmodligen visste hon knappt vad soc var. Haha just det: "Åh, söka jobb borde jag också göra...". Så hon kan köpa ännu fler Hello Kitty-grejer och åka till Stockholm och kolla i mangaaffärer? Konstigt att man kan gå i samma klass som mig i tre år och lyckas att inte förstå min jävliga ekonomiska situation och att jag liksom MÅSTE BETALA HYRAN OCH ÄTA MAT. Jag vill inte ha ett jobb så jag kan konsumera mer. Jag vill ha ett jobb så jag kan leva utan att låna mig fram, så jag kan äta lite roligare än havregrynsgröt, potatis och linser, bli skuldfri, köpa en jacka när hösten kommer, spara ihop till en laptop och en kamera (som är yrkesinvesteringar), ha råd att resa. Och nu menar jag inte shoppingresor eller charterresor eller weekendresor. Jag menar pengar till flyg eller tåg och lite att hanka sig fram på. Jag kan sova på gatan, i trappuppgångar, hos främlingar, på de skabbigaste hostels. Squatta. Det fanns en tid när jag skämdes för att jag överhuvudtaget konsumerade men den är i princip borta. Min konsumtion är mil från den som målas upp i media, på lyckade bloggar och jag önskar mig inte att komma dit. Hur kan det vara en livsdröm? Fattar inte. Ja alltså enligt TV4:s klimattest konsumerar jag 2 jordklot vilket är mindre än svenskens genomsnitt på 3 nånting men det ger mig ångest såklart men min fråga är: Varför har inte medelklassen och överklassen ångest? Varför gör de inte mer? Vilken är ursäkten? Jag är vegetarian som äter mest veganskt, har varit vegan, har lagt en stor del av min fritid under tre års tid på att opinionsbilda kring arbetsvillkoren för de som syr våra kläder och grejar vårt kaffe, jag köper KRAV och Rättvisemärkt för mina knappa pengar och tänker aldrig ta körkort och varför jag inte orkar bry mig om hetsen kring KLIMATHOTET nu är för att jag började bry mig när jag var 15. Då var det minsann inte många fler än Miljöpartiet som brydde sig och jag tyckte det var så jävla konstigt. Nu kan jag känna att jag inte orkar ta åt mig, jag är ändå inte i närheten så skyldig som många andra. Sen att jag i alla fall varje dag har ångest över att jag är rik västerlänning, det kommer jag inte ifrån men jag tycker kanske att det finns andra med större anledning tll ångest.

Det är detta jag säger mig själv de stunder under dagen jag måste rättfärdiga varför jag så uteslutande fokuserar på feminism i Sverige, idèdebatt, HBT-frågor och klasskamp på hemmaplan. Men tro inte att jag låter mig själv gå fri från skuld! Det gör vi aldrig. Och jag tänker ofta på mina gamla kamrater som jag jobbade med. Att jag är glad att de fortsätter. Undrar hur det går. Blir det nån sommarkampanj? Hur gick det där mötet med jättarna? Förberedelserna inför 2008? (Jag talar i tungor för att jag inte vet hur mycket jag vill och ska prata om exakt vad jag gjorde, var och varför jag slutade).

Men slutsats kanske: Kan folk börja ta lite konkret ansvar och inte bara snacka tack. Man kan börja med att sluta äta kött och surfa in på www.demcollective.com. Snygga kläder som jag tyvärr inte har råd med och det skäms jag inte för. Men jag tycker man ska skämmas om man har råd och köper Gucci eller vad fan som är inne istället för kläder tillverkade av människor som blivit behandlade som människor och inte som djur.

Plus att det är en genusfråga också för nästan alla på golvet inom klädindustrin är flickor/kvinnor.