Framtid del 2
Jag ska få recensera böcker. De skickar recensionsex till mig gratis. Jag får typ hålla koll på releaser och föreslå böcker själv för att de inte har tid. Drömmen! Obetalt alltså men jag är ju så grön att böckerna känns som en lön i sig. Har ögonblicket kommit snart när jag ska göra det där jag tänkt på ett tag och cutta mig själv från internet? Och nu menar jag inte sluta skriva, men cutta mig själv. Jag kan inte tänka mig att figurera i en tidning och samtidigt utelämna mig själv som jag gör nu.
Alltså det är värsta crappy tidningen som än så länge bara finns på nätet. Jag har inte ens behövt skicka arbetsprover och skulle därför kunna vara asdålig. Men det kan kanske ta mig vidare. Ni vet, jag har ju alltid haft människor som trott på mig. Hela livet. Läraren jag hade i fyran säger fortfarande när han träffar min mamma att han väntar på att se min bok i bokhandeln. Även om han är en konservativ jävel som nog inte skulle gilla det jag ska skriva om så önskar jag honom att få det innan han dör. När jag var 15 skrev jag på Sourze och fick beundrarmail av 25-åringar som gick skrivarskolor och kände igen sig i mig i den åldern men fascinerades över hur mycket bättre jag var än de var i den åldern. Min mamma, åh min mamma med journalistdrömmarna som inte blev mer än ett korrläsarjobb på Kvällsposten som 20-åring, en arbetsförmedlingen-praktik på Smålandspostens avdelning i Lessbo nåt år under 90-talet, och en tvåårig projektanställning på landstingsägda Taltidningen i Växjö, läste också och förundrades över att mitt språk var så säkert, som hennes inte var i den åldern. Hon projicerar sina misslyckade drömmar på mig och vill att jag ska uppfylla dem. Inget konstigt med det. Min svenskalärare nu på gymnasiet som när jag stod gråtande utanför Gustavianum för en vecka sen för att jag skulle sakna henne, sa att "Jag kommer sakna dig också, men jag vet ju att jag kommer få läsa dina texter." Min klassföreståndare och engelsklärare som sa "You are gonna go far young lady". Det var inget hon sa till alla. Jag vill inte skryta, det kanske verkar som att jag har världens bästa självförtroende, men just nu har jag tappat all tro på mig själv och tvekar med varenda livsval så jag måste minnas detta. Men jag är aldrig övertygad ändå. Jag tänker alltid att de bedömer mig i sin position som lärare, och ja jag är duktig om man jämför med skolans värld, eller mín mamma men jag tycker ju inte hon skriver så jävla bra faktiskt, bättre än genomsnittet men man måste vara så oerhört mycket bättre än så för att lyckas. Och jag tänker att jag är inte 15 längre och överraskar alla i min omgivning med att vara undebarn, jag är snart 20 och är lite besviken på att jag inte tagit tillvara på de åren bättre och blivit ännu bättre. Jag är stressad! När jag var 17 var jag så stressad att jag glömde bort lusten och hastigt la av med alla skrivardrömmar. Slutade skriva och var så okreativ jag bara kunde. Det var skönt. Men det kom tillbaka. Det kommer alltid tillbaka. Jag måste ta det på allvar. Och det är nog mitt bästa tips jag kan ge mot skrivkramp; om det blivit för mycket prestation så lägg av ett tag så kommer lusten tillbaka. Om man inte kan lägga av för att man har deadlines eller nåt får man försöka hitta tillbaka till ursprunget, varför man började från början. Jag måste göra det med jämna mellanrum för jag har alldeles för stora ambitioner i förhållande till vad jag presterar och hur jag disciplinerar mig själv. Det är svårare nu också för att jag inte längre vill göra det enbart för skrivandets skull utan för att jag har en agenda. Men mycket roligare också.
Ja men ni hör ju hur peppad jag blivit nu. Jag pratar inte så ofta om de där drömmarna för de är klyschiga, det är svårt att lyckas och pinsamt om man inte lyckas och har pratat för mycket om det. Nu gjorde jag det i alla fall.
Plus att jag tvekar om ungefär ALLA utbildningsval. Just nu känns det som att jag inte alls vill läsa Litt vet. Kanske ska bli socionom? Sociologi verkar skitkul att plugga. Kanske ska läsa Idè-och lärdomshistoria? Kanske ska strunta i att plugga i höst och fundera vidare? Men jag vill ju plugga. Åhh, alla jävla val.
PS: Skänker en tanke till alla miljoner människor, särskilt flickor, i världen som aldrig får göra de valen.DS
Alltså det är värsta crappy tidningen som än så länge bara finns på nätet. Jag har inte ens behövt skicka arbetsprover och skulle därför kunna vara asdålig. Men det kan kanske ta mig vidare. Ni vet, jag har ju alltid haft människor som trott på mig. Hela livet. Läraren jag hade i fyran säger fortfarande när han träffar min mamma att han väntar på att se min bok i bokhandeln. Även om han är en konservativ jävel som nog inte skulle gilla det jag ska skriva om så önskar jag honom att få det innan han dör. När jag var 15 skrev jag på Sourze och fick beundrarmail av 25-åringar som gick skrivarskolor och kände igen sig i mig i den åldern men fascinerades över hur mycket bättre jag var än de var i den åldern. Min mamma, åh min mamma med journalistdrömmarna som inte blev mer än ett korrläsarjobb på Kvällsposten som 20-åring, en arbetsförmedlingen-praktik på Smålandspostens avdelning i Lessbo nåt år under 90-talet, och en tvåårig projektanställning på landstingsägda Taltidningen i Växjö, läste också och förundrades över att mitt språk var så säkert, som hennes inte var i den åldern. Hon projicerar sina misslyckade drömmar på mig och vill att jag ska uppfylla dem. Inget konstigt med det. Min svenskalärare nu på gymnasiet som när jag stod gråtande utanför Gustavianum för en vecka sen för att jag skulle sakna henne, sa att "Jag kommer sakna dig också, men jag vet ju att jag kommer få läsa dina texter." Min klassföreståndare och engelsklärare som sa "You are gonna go far young lady". Det var inget hon sa till alla. Jag vill inte skryta, det kanske verkar som att jag har världens bästa självförtroende, men just nu har jag tappat all tro på mig själv och tvekar med varenda livsval så jag måste minnas detta. Men jag är aldrig övertygad ändå. Jag tänker alltid att de bedömer mig i sin position som lärare, och ja jag är duktig om man jämför med skolans värld, eller mín mamma men jag tycker ju inte hon skriver så jävla bra faktiskt, bättre än genomsnittet men man måste vara så oerhört mycket bättre än så för att lyckas. Och jag tänker att jag är inte 15 längre och överraskar alla i min omgivning med att vara undebarn, jag är snart 20 och är lite besviken på att jag inte tagit tillvara på de åren bättre och blivit ännu bättre. Jag är stressad! När jag var 17 var jag så stressad att jag glömde bort lusten och hastigt la av med alla skrivardrömmar. Slutade skriva och var så okreativ jag bara kunde. Det var skönt. Men det kom tillbaka. Det kommer alltid tillbaka. Jag måste ta det på allvar. Och det är nog mitt bästa tips jag kan ge mot skrivkramp; om det blivit för mycket prestation så lägg av ett tag så kommer lusten tillbaka. Om man inte kan lägga av för att man har deadlines eller nåt får man försöka hitta tillbaka till ursprunget, varför man började från början. Jag måste göra det med jämna mellanrum för jag har alldeles för stora ambitioner i förhållande till vad jag presterar och hur jag disciplinerar mig själv. Det är svårare nu också för att jag inte längre vill göra det enbart för skrivandets skull utan för att jag har en agenda. Men mycket roligare också.
Ja men ni hör ju hur peppad jag blivit nu. Jag pratar inte så ofta om de där drömmarna för de är klyschiga, det är svårt att lyckas och pinsamt om man inte lyckas och har pratat för mycket om det. Nu gjorde jag det i alla fall.
Plus att jag tvekar om ungefär ALLA utbildningsval. Just nu känns det som att jag inte alls vill läsa Litt vet. Kanske ska bli socionom? Sociologi verkar skitkul att plugga. Kanske ska läsa Idè-och lärdomshistoria? Kanske ska strunta i att plugga i höst och fundera vidare? Men jag vill ju plugga. Åhh, alla jävla val.
PS: Skänker en tanke till alla miljoner människor, särskilt flickor, i världen som aldrig får göra de valen.DS
Kommentarer
Trackback
