Learned how to make marching drums from a fish can

Jag har varit i Sverige ett tag nu och inte alls haft energin jag ville ha men nu är den här tror jag! Från och med idag! Jag har börjat dricka kaffe igen, hemskt att jag kan sova hela dagar och blir typ deprimerad utan kaffe men jag försökte hålla uppe en månad och nu är det bara att inse. Jag ska börja träna också! Antingen i helgen eller i januari. Jag längtar efter att flytta från mitt kollektiv för fast jag gillar mina sambos och läget så gör lägenheten mig på nåt konstigt sätt lat, slö och okreativ. Jag önskar att jag inte hade lagt så mycket energi av mitt liv på att bara ordna upp det till en nivå, en aktiv och kreativ och konstruktiv nivå som jag kan leva med, men så har det alltid varit och så är det fortfarande. Strategier. Storstädningar. Listor. Jag har typ ADD, det är därför. Men det klingar ju inte med vad jag vill vara och vad jag vill uträtta.

Helgen som varit bjöd på mycket insikter och tandagnisslan. Flashbacks; det kunde lika gärna varit november 2006. Och ja lite eufori men smärtsam sådan. Och en stilla insikt: Jag söker något omöjligt. Jag älskar en man och det är så komplicerat att jag ska skriva en bok om det. Han älskar inte mig men han har varit storstint nog att ge mig nya chanser att vara hans vän och det är jag glad för. Det är en omöjlig och våldsam kärlek. Typ jag vaknade i hans famn tidigt i lördags morse med denna enda känsla: Jag älskar honom och här ska jag vara och det är omöjligt. Sorg! Jag önskar att jag kunde sluta åtrå det gränslösa, våldsamma, filmiska. Det är ju det jag älskar med honom, därför jag kan älska honom fast han är en vidrig man när han super vilket han gör ofta. Alltså vidrig på riktigt; hatad av många. Men jag har ju upplevt de där relationerna, haft dem mer än många andra i min ålder för att det finns i mig, den längtan, och för att jag finns öppen för de som är likadana. Min och S stormiga relation. Och E min stora svarta tonårskärlek. Jag försöker just nu nöja mig med det stillsamma. Jag har en stillsam kärlek nu också, en fin vän som jag har en sexuell relation med och jag önskar att jag kunde settle down med det. Inte just honom eftersom han inte vill ha mig så, men med hans typ. Men vara monogam? Det går ju jävligt bra nu men i helgen gick det inte bra och i ett längre perspektiv skulle det inte gå bra. Min själ är rastlös typ och min kropp också.
Så tänker jag mycket på Elin Alvemarks text i Könskrig, det där med att gilla människor inte deras bekräftelse av en. Jag är nog rätt mycket så också. Folk säger till mig: Du ska vara med människor som bryr dig om dig. Hur kunde du vilja vara med honom när han inte ville vara med dig? Men det är ju irrelevant; jag kan inte sluta älska honom fast han känner jävligt svala känslor för mig. Fast han säkert föraktar mig. Det tär på självkänslan och självrespekten och sårar mig javisst, men jag kan inte sluta. Jag älskar ju  honom! Och så blir jag den destruktiva oälskade kvinnan som säljer sig.  Ok. Men jag kan inte göra annorlunda, se ner på mig om det får er att må bättre. Som en rationell vän till mig, hon har nog aldrig varit olyckligt kär och hon har alltid kärleksrelationer. Kul för henne liksom. Hon skulle aldrig nedlåta sig till att intressera sig för någon som inte intresserade sig för henne längre än en vecka. Jag tycker det är lite fegt och osmakligt och kärlekslöst.

Annars läser jag Gunnar Harding och pluggar Grammatik och väntar på jullov och sen Sociologi A i vår. Det är ok, allting. En av mina bästa vänner sa till mig att jag är som en tvserie, och man vill liksom bli uppdaterad för annars är det som att missa ett avsnitt. Det var ju rätt fint sagt. Min kropp kliar och värker, jag är trött, oinspirerad och rätt ensam och igår flyttade S från Barcelona till Mexiko men jag har ju alltid livsglädjen och viljan i mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0