YOU KNOW I LOVE YOU
Hej cyberspace. Jag fick VG på tentan, VG i Lingvistik 1. Grattis till mig. Jag kommer få U i Fonetik 1 och det gör fortfarande inget alls. Jag är lycklig. Nykter nästan jämt. Förra helgen såg jag massa kortfilm, läste böcker, knullade. Noll alkohol. Nu dricker jag lite vin. Klar i tanken, stark i känslan. Slentriankvällar som tusen innan dess är som TV; slöseri med värdefull tid. Gör tanken tjock och nöjd.
Jag är olycklig. Det suger så ofta att vara kvinna. Knulla män. Jag föraktar ju mig själv som fan annars skulle jag välja så mycket annorlunda. 20 års indoktrinering har lärt mig det ju men det är fan mitt jävla ansvar att försöka sluta. Ja det har varit ett ständigt pågående projekt i två år i alla fall men jag försöker förhelvete inte tillräckligt! Mitt ansvar, för alla kvinnor, det stora över mina axlar. ATT LEVA TRANSCENDENT INNEBÄR ATT FÖRVERKLIGA SIN FRIHET I KONREKT HANDLING. Det kan inte vara på något annat sätt. Det suger. Att livet är en utbrytning ur ett fängelse, att man börjar på en så sugig botten och måste lägga energi på det istället för att nå en himmel.
Men det drar ihop sig. Jag fattar beslut. Jag skriver. Tänker. Jag vågar att försöka lita på en man som jag har sex med, genom att berätta för honom: Detta är inte okej. Fattar du att du är normativ och att det är vidrigt. Skäms du inte. Det var inte en särskilt bra diskussion i alla fall för han är såklart inte så smart. Feministkillar finns säkert men de gillar aldrig mig. Jag är för mycket.
Det är många steg kvar. Jag gråter när jag tänker på att det är så många tjejer som aldrig gör uppror mot den där sexismen. I två år har den naturliga följden av det varit att hata män. Det är ett naturligt orsakssammanhang som jag inte tänker försvara. Men jag vill ju att det inte ska behöva vara så nu. Jag vill känna kärlek. Jag vill vara strategisk och förlåtande. Jag vill kunna upplysa. Haha sån JÄVLA fåfäng dröm! Det är inte för mig. Vem skulle jag kunna förändra. De flesta män är liknöjda och omedvetna. De föraktar mig tillräckligt för att inte lyssna på riktigt. Vet ni, det är nog det mest upprörande. Att man inte lyssnar på varandra. Jag längtar efter relationer där vi ser varandra. Vill göra sådant som är storartat. Tycka om utan önskan om egen vinning, utan att kräva något tillbaka. Jag borde kasta ut allt annat. Men jag vågar inte. Jag är feg och sentimental och förmodligen för bra på att separera män från sin sexism.
Om en vecka är jag hos S i Barcelona. Vi ska sitta vid en bardisk och röka och dricka kaffe eller öl. Hon ska se på mig. Hon ska le det där barnsliga livsbejakande leendet. Hon ska förlåta mig, för allt. Men vara sträng. Vi ska dansa på klubb, hon mer maxat än nån annan och vi är världens finaste platoniska butch-femme par. Hon ska se mig. Jag ska se henne. Jag får lite svindel inför den här evigheten. Tanken på detta räddar mig från allt.
Jag är olycklig. Det suger så ofta att vara kvinna. Knulla män. Jag föraktar ju mig själv som fan annars skulle jag välja så mycket annorlunda. 20 års indoktrinering har lärt mig det ju men det är fan mitt jävla ansvar att försöka sluta. Ja det har varit ett ständigt pågående projekt i två år i alla fall men jag försöker förhelvete inte tillräckligt! Mitt ansvar, för alla kvinnor, det stora över mina axlar. ATT LEVA TRANSCENDENT INNEBÄR ATT FÖRVERKLIGA SIN FRIHET I KONREKT HANDLING. Det kan inte vara på något annat sätt. Det suger. Att livet är en utbrytning ur ett fängelse, att man börjar på en så sugig botten och måste lägga energi på det istället för att nå en himmel.
Men det drar ihop sig. Jag fattar beslut. Jag skriver. Tänker. Jag vågar att försöka lita på en man som jag har sex med, genom att berätta för honom: Detta är inte okej. Fattar du att du är normativ och att det är vidrigt. Skäms du inte. Det var inte en särskilt bra diskussion i alla fall för han är såklart inte så smart. Feministkillar finns säkert men de gillar aldrig mig. Jag är för mycket.
Det är många steg kvar. Jag gråter när jag tänker på att det är så många tjejer som aldrig gör uppror mot den där sexismen. I två år har den naturliga följden av det varit att hata män. Det är ett naturligt orsakssammanhang som jag inte tänker försvara. Men jag vill ju att det inte ska behöva vara så nu. Jag vill känna kärlek. Jag vill vara strategisk och förlåtande. Jag vill kunna upplysa. Haha sån JÄVLA fåfäng dröm! Det är inte för mig. Vem skulle jag kunna förändra. De flesta män är liknöjda och omedvetna. De föraktar mig tillräckligt för att inte lyssna på riktigt. Vet ni, det är nog det mest upprörande. Att man inte lyssnar på varandra. Jag längtar efter relationer där vi ser varandra. Vill göra sådant som är storartat. Tycka om utan önskan om egen vinning, utan att kräva något tillbaka. Jag borde kasta ut allt annat. Men jag vågar inte. Jag är feg och sentimental och förmodligen för bra på att separera män från sin sexism.
Om en vecka är jag hos S i Barcelona. Vi ska sitta vid en bardisk och röka och dricka kaffe eller öl. Hon ska se på mig. Hon ska le det där barnsliga livsbejakande leendet. Hon ska förlåta mig, för allt. Men vara sträng. Vi ska dansa på klubb, hon mer maxat än nån annan och vi är världens finaste platoniska butch-femme par. Hon ska se mig. Jag ska se henne. Jag får lite svindel inför den här evigheten. Tanken på detta räddar mig från allt.
Kommentarer
Trackback
