Sentimentalt babbel

Jag saknar att vara allvarlig och pretentiös. Jag lyssnar på kent och läser gamla dikter jag skrev när jag var 16 och var djupt deprimerad och det är inget jag saknar förstås, men jag saknar att lita på och erkänna alla mina känslor inte bara de jag är stolt över. Jag saknar det som var stort då; jag och Emma med blickar som brände hål på varandra, åh ingen har nånsin sett så på mig. Inte innan inte efter. Hur vi satt på en pizzeria i Tranås en fredageftermiddag och slöt ett förbund och jag hoppas vid gud att jag inte svikit det än. Ibland känns det så men det är nog bara för att formen förändrats. Jag tänker på min internet-och sedan fikakompis som jag aldrig var nära på det sättet men som fortfarande verkar vara bra på att lyssna på alla röster och inte skoja bort allt. Hon sa nyligen upp en trygg anställning och ett förstahandskontrakt för att flytta massa massa mil med sin kille till en främmande ganska liten stad. Alltså jag beundrar det, vilken bild jag än förmedlar av mig själv ibland. Jag saknar att leva med känslorna utanpå kroppen och skriva dikter om typ en fika eller höstlöv. Jag kan inte skriva poesi längre! Finns inget sånt språk kvar i mig. En del saker jag läser kan jag inte fatta att jag skrivit för det är bra liksom och jag kan inte se det i mig alls nu. Den här t.ex skrev jag för drygt ett år sen, den handlar om manshat typ och det kan jag också sakna. Så jävla vuxen nu!

min hud är radioaktiv
det vet du inte
det är något med hur jag går bara
sättet jag har att växla mellan stillhet och hysteri

min hjärna är din vildaste tanke
aldrig ska du bli så radikal
du poserar istället
& jag avskyr dina försök

mitt liv är att älska en död kvinna
som hatade män
jag bär utopierna som glasögon
du kan aldrig ta dom av

du ska dricka martini med mig
jag ska tvinga dig att gå barfota över glaset krossat
du ska ha ont
det ska vara din värsta smärta

din hud ska vara nära min
så du långsamt faller sönder
kanske kan jag älska dig då



Den här skrev jag för två år sen kanske, den handlar om uteliv och att minnas 16-åringen typ.


jag vet det är neonet du vill åt
sugas upp längs gatorna
de ska vara ditt hem tänker du

hur du ler stort
låter guld rinna nerför halsen
allt som lyser ska bli ditt säger du

jag vet det finns bilder i huvudet av hur du slickar bort något sött från fingertopparna och alla slutar andas. du klev just ur tavlan och snurrade ett halvt varv, helt triumferande över att detta är allt du önskar dig. enda tillståndet, enda känslan. man borde alltid vara på språng mellan en hjälte och en bardisk ler du och alla bara instämmer. såhär lycklig blir du aldrig mer

du hade glömt sommarregnet
en ljusblå amazon ?76
att ni två såg örnarna
åt godis vid havet


när du vaknar sen vet du att det handlar om kriget
att paris och london alltid ska slåss
och allt du gör är att stå bredvid


Ok feel free att skratta åt mig det är klart det är på hobbynivå men jag kan inte komma i närheten av det där nu. Fast andra saker med att vara vuxen känns så jävla bra nu! Igår var jag full med mina fina gymnasietjejer, det var jätteroligt och jag saknar ettan på gymnasiet när det var varjedag-häng och festletande och galna fester och efterfester och Vasaparken på våren med Celsius-klassen och böngrytemiddagar hela tiden. Saknar det massor massor massor! Fast livet går ju vidare. Jag blir så lycklig när jag tänker på hur jävla bra den här terminen kommer bli! Jag ska ha det lugnt och ordentligt och åstadkomma grejer. Sen måste det bli S i sommar. Henne saknar jag mest av allt. Finns inga fler ord än att ibland gör det så jävla jävla ont att hon är på andra sidan Atlanten och jag i Uppsala. Hon har bott utomlands över ett år nu och det blir bara svårare och svårare.


Ok slut på emo. Jag är lycklig också! Nykär! Peppad! This is a new era. Godnatt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0